biografiskt

Jag forsätter vänta. Vanta på att livet ska ske. Att allt ska börja. Att man ska lyfta mig ur mitt obehag och min dåliga sjalvkansla och bara placera mig någonstans där jag mår alldeles underbart. Där jag slipper gråta för att ingen bryr sig. Där jag slipper tänka på vad de andra tycker. Där jag inte behöver böna och be och gråta och skrika för att någon ska förstå. Jag vet att det inte kommer att ske. Jag vet att det inte spelar någon roll längre. Att allt är försent. Och jag vill inte skylla mina misstag på någon annan. Speciellt inte när jag tänker efter. Då är de andra så himla mycket bättre än vad de utger sig för att vara. Så snälla och fina och bra och underbara och FÖRLÅT! Förlåt att jag bara inte kan vara likadan.

Och jag får panik när de säger att detta är livet.

Jag vet inte vad jag annars kan göra. Sitta och bara titta. Knapra Kinamat. Kyssas, ge mig mer av det och lova mig att aldrig aldrig aldrig lämna mig för du är en av de underbara.