Färdig
Nu tror jag att jag ger upp. Har insett att bara jag kan göra mig lycklig. Det hjälper inte med män som inte klickar. Jag ger härmed mig själv förbud mot dejting och allt vad det innebär. Tills vidare. Jag tycker inte längre att frasen "bara ha kul" är ett argument värt att satsa på. Jag vill heller inte försöka med förhållanden. Så tills jag vet vad jag vill i världen och tills jag vet hur jag själv skall göra mig lycklig så slutar jag. Ingen annan kan göra mig lycklig. Jag lever ju faktiskt för min egen skull. Och för mig spelar det inte så stor roll om jag är konstig eller ful eller hårig eller alldeles alldeles underbar.
Det här är ett beslut som jag borde tagit för länge sedan. Men det är också ett löfte som jag med största säkerhet kommer att bryta. Men jag vore ju inte jag om jag inte drog till med min catch frase "löften är till för att brytas".
Ps. Saknar en annan del av världen. Borde åka till något yoga retreat i Thailand.
We got whole lot of money but we still pay rent 'cause you can't buy a house in heaven.
Man önskar ibland att det finns saker man kan säga. Men sällan finns det ord för känslor. Minnen kommer till ytan och flyter upp och tränger fram. Jag kan minnas den varma pälsen när jag andades mot hans hals. Jag minns hur det var att borsta den där tunna svansen. Jag minns hur han hoppade till av småsaker. Jag minns hur han alltid stannade och väntade på mig när jag trillade av. Jag minns vad hans stora ögon sa. Jag minns precis hur han höll sig för sig själv i hagen. Hur mycket jag älskade varenda hårstrå och den där magen som varje sommar blev stor som en tunna av det friska sommargräset. Jag minns hur han sprang när vi släppte honom på grönbete. Jag minns att han bara bara var min.
För mig kommer han alltid att vara nummer ett. Min älskade älskade ponny.
Wide open.
Och jag får panik när de säger att detta är livet.
Jag vet inte vad jag annars kan göra. Sitta och bara titta. Knapra Kinamat. Kyssas, ge mig mer av det och lova mig att aldrig aldrig aldrig lämna mig för du är en av de underbara.
I've been loosing so much time.
Jag är miserabel, jag är inte värd det. Jag är alldeles för mycket jobb. Jag är personligheter bortom mig. Jag är arg. Jag är ledsen. Jag är alldeles för exalterad. Jag är elak. Jag säger fel saker. Jag är konstig. Jag vill bli trollkarl. Jag krossar drömmar. Jag önskar mig saker jag inte kan få. Jag gråter. Jag behöver uppskattning. Jag vill alltid ha rätt. Jag skriker. Jag är inte värd det.
Pappa, jag vet att du vill mitt bästa. Men jag kommer aldrig att hitta någon som är speciell. Någon som älskar mig. För varje gång jag får något i mina händer så krossar jag det med min personlighet. Kramar sönder det, river, tappar, välter, pratar sönder det. De älskar mig inte längre. Om de någonsin har gjort det utan att jag tvingat dem. De älskar mig inte längre.
Jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand.
Då tycker de bara synd om.
Gör inte såhär emot mig. Få mig inte att hoppas. Du om någon borde veta att jag alltid kraschar. Jag är inte så stark som de tror, och du vet om det. Vill inte gå vidare, vill inte att du gör det heller. Så snälla, försök inte mer. För både du och jag vet att jag snart går under, att jag snart ger med mig.
Rubrik saknas
Jag är rädd att ödet säger nej till dig och mig.
håll mig sällskap!
jag klarar mig inte
utan dig
Jag älskar dig?
Vill du ha kaffe?
Chips?
Stanna, det är mörkt
och kallt säkert också
det finns spöken!
Te då?
Chokladbit?
Nähä.
Jag kommer att sakna dig
mer än vanligt
Ses vi igen?
Innan du går kan du väl kyssa min kind?
Jag är besegrad nu ger jag mig. Annie, I like your style.
Och det blir bara så himla mycket värre de dagarna jag inte klarar av.
Det är kallt ute, snön lägger sig på ryggen på mig. Jag har bara en tunn kofta på mig, och gröna foppa-tofflor.
Och ingenting går som jag vill. Sitt här ute bara lite till, hellre här än där. Hellre kylan utomhus än hettan inomhus.
Jag väntar tills det har lagt sig, sedan kan vi dela på din påse chocklad eller titta på varandra över en kopp te.
När ska det lägga sig? Aldrig? Någonsin? Kanske?
Kan jag inte bara få vara ifred? Sitta lite ensam, gråta för mig själv, ringa en vän, se på en film. Bara lämnas lite ifred.
Fan att det ska vara så svårt.
Jag vet inte om det handlar om kärlek eller världen i en liten bubbla.
Alla krymper.
Till små embryos som försvinner ut i världsrymden för att krocka med Venus.
Och jag vet inte ens varför jag gråter. Kanske utmattning, kanske kärlekskrank, kanske familjebekymmer. Eller kanske en blandning av hela världens bekymmer ihoptryckta i min hjärna och tanken på att jag bara har mig själv att lita på förtär mig inombords, samtidigt som det bara är som att glida fram på ett bananskal och hoppas på att allt i hela världen löser sig av sig självt. Det är förmodligen det som är mitt problem och det jag borde ta upp på en fruktansvärt dyr och fruktansvärt välbehövlig psyk-session. Jag borde verkligen inte dricka så mycket Kaffe. Och så borde jag sluta gråta.
Som en bastu, som en blå råtta, som en sommaräng.
Det var inte så här det skulle bli. Kanske finns det en anledning till att jag blev utnämnd till årets dramaqueen. Vi är så bra ihop, vi är perfekta för varandra. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag det. Och jag tycker så mycket om dig, jag vill ha dig omkring mig hela tiden. Och jag vill att du bara ska bekräfta, bara vara allt det där jag behöver, bara göra mig sådär lycklig och bara hålla om mig och bara sova bredvid mig och kanske tycka om mig lite? Kanske lika mycket som jag tycker om dig? Och jag vet att det kommer att bli bra, right? För du är det jag önskar mig.
We're just two lost souls swimming in a fish bowl.
När du är kär och blödig och orealistisk och alldeles sådär mysigt underbar, då är allt okej. Då fixar vi allt, baby och ingenting är för svårt för oss. Kung och drottning på jordens yta. Då vill jag höra din lugna anding i mitt öra när du somnar alldeles bakom mig, då vill jag ha dig så nära som inte ens du kan komma. Jag vill ha dig under mitt skinn. Och jag kommer nog aldrig riktigt förstå ens själv hur jag känner mig med dig, hur jag känner mig utan dig.
Men när man är ensam blir allting så mycket värre.
When I need a shoulder to cry on.
Nu behöver jag trösten som jag brukar få, men nu kan ingen trösta mig. Ingen är tillgänglig fast jag inte ens har försökt att höra av mig. Och jag tror att ni hade varit tillgängliga om jag hade ringt. Men jag behöver er som ringer till mig och pratar om era problem, så att jag slipper tänka på mina.
Havet är ju så nära, du lever i ett industriland som inte behöver snåla på resurserna, ditt liv går bra, dina vänner är snälla mot dig och även om du en gång somnade när du såg matrix på bio så har det inte orsakat oförglömliga skador.
Men jag behöver verkligen din mage nu som jag kan lägga mitt huvud på medans du berättar någonting som jag egentligen inte lyssnar på. Nu behöver jag det. Och alla andra nätter då jag inte kan göra någonting själv.
Händig har jag hört, duktig, familjär, trevlig, glad, utåtriktad, bra för barnen.
Allt det där rämnar på natten, allt det rämnar vid ungefär den tiden som jag behöver dig på natten. Du som plåstrar om mina sår och slickar bort mina tårar och dram mig upp ifrån badrumsmattan för att jag egentligen inte borde ligga där. Jag behöver dig. Jag älskar dig.
urklipp från förr.
saknad, abstinens, kärlek.
Jag försöker att inte tänka på det, men det äter upp mig.
Jag minns inte ens vad vi pratade om, och det var knappt en halvtimme sedan vi lade på. Och jag blir inte mätt. För jag vill ha mer och mer, som ett beroende. Som vad som helst, som cigaretter. Efter ett tag räcker inte en om dagen, efter ett tag får man abstinens om man inte får fem om dagen, och sen blir det värre. Så är det med mig nu och jag vill bara ha mer av dig.
Ibland inbillar jag mig att jag inte alls är fast. Då kan jag helt allvarligt tro det ett bra tag. Tills jag hör din röst igen.
Jag tror inte det här är hälsosamt, att jag pendlar mellan mina egna känslor. Ibland vill jag och ibland vill jag för mycket.
urklipp från förr.
slå mitt nummer.
Det är som när man ligger där på badrumsmattan naken och bara längtar tills hjärtat brister. Efter lite bekräftelse, efter ett telefonsamtal, efter en kyss, efter en medhållande blick, efter lite, lite kärlek. Inte så att det syns, bara den där lilla dosen man blir beroende av.
En obetydande, ung kvinnokropp naken på badrumsmattan är ingenting för världen, är ingenting alls. Men hjärtat dunkar fortfarande lika hårt. Oavsett hur obetydlig jag är så dunkar mitt hjärta lika hårt som andras. Det spelar ingen roll om jag spyr ut mina känslor över julduken på bordet, om jag gråter mig till sömns varenda natt eller om jag vägrar gå till skolan för att jag förtärs inombords, för mitt hjärta dunkar fortfarande lika hårt. Slå mitt nummer.
