Det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö.
Så många gånger som jag har lovat mig själv en ändring. Så många gånger som jag har ljugit när jag sagt att jag faktiskt ändrat mig, så många gånger jag har lärt mig en läxa.
Men vad betyder egentligen mina löften? Det är bara ord som slipper ur min mun, bara oigenkännliga fraser som jag tänker högt. Andra skulle kalla det ingenting. Andra är de som inte vet att jag sitter hemma i mitt fönster och gråter över att jag misslyckas gång på gång. Andra är de som jag inte bryr mig om.
Men jag har ännu en gång misslyckats. Kanske är det bara mig det drabbar, kanske kommer jag alltid att få leva med att inte kunna klara mig helt ensam fullt ut. Kanske är det bara så att jag ska misslyckas. Att jag är dömd till det. Jag kan leva med det, det är okej. Jag blir bara lite besviken då och då.
Jag tänker spara lite sommar i burkar, så att jag kan plocka fram det sen på hösten när november är för mörk. Så att jag kan få lukta och känna och leva lite. När jag behöver det som bäst bland alla förmultnande löv. När strandpromenaden är tom. För jag kände kyla i morse. Halsduk-tumvante-mössa-kyla kände jag, och det betyder bara dåligt. Det betyder att alla spår av sommarängar försvinner. Som de redan har gjort. Men jag saknar det. Verkligen. För i höst är jag ensam.
Ps. Jag saknar Karin.
Jag saknar dig, alltid. JAg blir oxå ensam och centmental på hösten. Då vågar jag tne riktigt ringa för jag är rädd att jag ska börja hulka. men det gör inget, för jag älsar dig. Och jag kommer snart.
