biografiskt

Jag har känt på senare dagar att jag måste skriva. Om min smärta. Och saknad. Och kärlek.
Jag tror inte på kärlek längre, egentligen har jag aldrig gjort. Jag tror på passion, jag tror på smärta, jag tror på empati och jag tror på sanning. Men kärleken har hoppat över mitt sinne. I berusat tillstånd kan jag känna något som skulle kunna likna just kärlek, men morgonen därpå upptäcker jag att allt bara var på rövarspråket. Oförståeligt, för de som inte förstår koderna. En gång i tiden kunde jag prata alla världens språk, inklusive rövarspråket. Men det vär längesedan och nu har de alla gått mig förbi. Har man en gång blivit bränd vill man aldrig lära sig språket mer. Nu måste allting vara på mina villkor. Och så länge allt är på mina villkor kommer jag aldrig att bli sårad. Men heller aldrig älska. Jag har inte släppt tanken på mitt huvud mot ditt bröst, ditt sätt att ta i mig, mina läppar mot din kropp. Jag kan fortfarande minnas vad jag kände när jag satt i ditt kök. Jag kan fortfarande minnas doften av dig, ditt skratt, dina ögon. 
Men jag kan inte längre älska. Och jag borde hata dig för det. Men det gör jag inte.