Du säger att kärleken aldrig var till för dig.
Emmabodafestivalen 2009.
För det första (som inte ens handlar om emmaboda över huvudtaget), kan någon fatta att det är år 2009? Om sju år är det 2016. Think about that.
Så, nu till saken. En liten kort summering utav Rassle en gång för alla (för alla längtar ju så groteskt efter min efterlängtade summering! det ska bara tilläggas att jag sitter ensam i min soffa och äter glass med nyplockade varma hallon, ser på napoleon dynamite och borde packa för att jag ska till malmö imorgon):
Karin, Annie och Elin tog en tur bort mot småland för att kolla in de djupa skogarna medans det hölls en lite musikfest i bygden. De tre var glada i hågen när de möttes på Emmaboda station, en liten by strax brevid Lessebo. De var klädda som hippies med flätor och band runt håret denna varma kväll i slutet av juli. De promenerade den långa vägen till ängen där de skulle campa med sitt jättetält. De fick hjälp av en snygg ung man (som Karin inte mycket senare blev intimare med) att slå upp det och satte sig ner för att knäcka festivalens första bira.
De träffade massor med underliga, underbara, underförstådda, underminerade, underambitiösa, undergivna, underbyggda, underdimensionerade människor. Så som Stockholmare, Emmabodingar och icke undantagandes de mycket underutbildade Kalmarborna. Deras resa var kort men givande. De älskade, hatade, håglade, berusades, dansade, lyssnade och framför allt förtärde thaimat.
Karin,Annie och Elin lämnade Festivalen med en vattenkanna, en solkräm, en sko, några hundra hjärnceller och några kilo alkohol fattigare. Men de hade även blivit rikare. Med underbara upplevelser, en blåtira, två krunegård-autografer, flera cigg och ett skratt på läpparna åkte de tillbaka till sina hemstäder. Men icke att förglömma att de snart skulle ses igen. Fulla av sprudlande skratt och trevliga minnen som skall ledsaga dem på vägen mot ett perfekt liv tillsammans. Och utan tvekan, Emmabodafestivalen 2010!
Tack för mig.
För det första (som inte ens handlar om emmaboda över huvudtaget), kan någon fatta att det är år 2009? Om sju år är det 2016. Think about that.
Så, nu till saken. En liten kort summering utav Rassle en gång för alla (för alla längtar ju så groteskt efter min efterlängtade summering! det ska bara tilläggas att jag sitter ensam i min soffa och äter glass med nyplockade varma hallon, ser på napoleon dynamite och borde packa för att jag ska till malmö imorgon):
Karin, Annie och Elin tog en tur bort mot småland för att kolla in de djupa skogarna medans det hölls en lite musikfest i bygden. De tre var glada i hågen när de möttes på Emmaboda station, en liten by strax brevid Lessebo. De var klädda som hippies med flätor och band runt håret denna varma kväll i slutet av juli. De promenerade den långa vägen till ängen där de skulle campa med sitt jättetält. De fick hjälp av en snygg ung man (som Karin inte mycket senare blev intimare med) att slå upp det och satte sig ner för att knäcka festivalens första bira.
De träffade massor med underliga, underbara, underförstådda, underminerade, underambitiösa, undergivna, underbyggda, underdimensionerade människor. Så som Stockholmare, Emmabodingar och icke undantagandes de mycket underutbildade Kalmarborna. Deras resa var kort men givande. De älskade, hatade, håglade, berusades, dansade, lyssnade och framför allt förtärde thaimat.
Karin,Annie och Elin lämnade Festivalen med en vattenkanna, en solkräm, en sko, några hundra hjärnceller och några kilo alkohol fattigare. Men de hade även blivit rikare. Med underbara upplevelser, en blåtira, två krunegård-autografer, flera cigg och ett skratt på läpparna åkte de tillbaka till sina hemstäder. Men icke att förglömma att de snart skulle ses igen. Fulla av sprudlande skratt och trevliga minnen som skall ledsaga dem på vägen mot ett perfekt liv tillsammans. Och utan tvekan, Emmabodafestivalen 2010!
Tack för mig.
Kommentarer
Postat av: Karin
JAg vill ha dig i mörkret hos mig!
Trackback
