Väntar på bussen, väntar på helgen, väntar på livet. Det har jag gjort i tjugo år.

Det kanske bara är mitt fel. Jag som hoppas för mycket och kraschar för hårt. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill eller försöker för så länge det bara är mitt fel så spelar det ingen roll alls vad jag gör, eller hur? 
Det spelar ingen roll, för jag vet att du inte bryr dig. Då kanske det inte gör något om jag inte heller gör något? Om jag bara ligger här på min säng och bara tänker. Utan att bli upptäckt, utan att finnas till. Åtminstone låtsas för ett tag. Tills jag måste gå till skolan igen, ungefär. Eller börja sälja dammsugare, som jag faktiskt gör for a living. Fast jag kanske inte behöver bry mig om mitt levebröd heller, om jag bara ska ligga i sängen hela dagarna. Hyran då.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Det är inte så mycket jag kräver. Verkligen. Bara att du ska bry dig en liten bit.

It's been hurting all the way with you, Joanna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0