biografiskt

Alla de där fallande snöflingorna önskar att de var någon annanstans. Precis som de där pepparkaksgubbarna i lådorna och granbarren som suktar efter att landa på marken en efter en för att sedan torka bort och dö ut, bara för att bli bortbytta av andra deprimerade granbarr året därefter. Alla de glada barnen vet inte bättre än att skratta åt sina nya radiostyrda bilar och sminkdockor. Men egentligen, egentligen längtar de alla bort. Bort från familjens pretentiösa julaftonslöften, bort från strumpan på spiselkransen, bort från köttbullarna och sillsallaten, bort från stress och bort från möda.

Det är menat att vara underbart. Att vakna till vackra sånger på julaftonsmorgon och kliva ner för trappan till änglakör bara för att finna sina föräldrar vid den vackert pyntade julgranen som döljer tusentals klappar. Men ska få allting man önskar sig och man skall inte gråta. Vad du än gör lilla barn, gråt inte när mamma och pappa har ordnat så fint.

Jag vill ha illusionen, inte verkligheten. Jag vill inte bråka om julmat och Kalle. Jag vill inte bråka om tid som inte räcker till. För tiden kommer att räcka till. Vi har hela vårt liv på oss att bråka, så låt oss hissa den vita flaggan på julaftonsmorgon, låt oss fira i frid kära familj. Låt oss leva i vår illusion, åtminstone nu.