biografiskt

I lampan över mitt köksbord har Emilia hängt upp utklippta hjärtan i röd papp. Vi var på lagerhaus idag, tidigt på morgonen efter frukost på mcdonalds. Jag ville köpa allt med hjärtan på. Iskuber formade som hjärtan, handdukar med hjärtan på, hjärtformade bakredskap som decilitermått och ugnssäkra formar och skedar och sugrör och rosa glas. Allt var format som hjärtan. Det känns som att hela jag är format som ett rosa hjärta. Fast det är jag ju inte, tyvärr. Men jag skulle inte haft något emot det. Jag kanske börjar bli lite för gammal för att tycka att hjärtpasta är sött? Blir man någonsin för gammal för hjärtpasta? Blir man någonsin för gammal för hjärtan? Blir man någonsin för gammal för kärlek? Vad händer när man är 56? Går livet på slentrian då? Oavsett hur kär och galen jag är nu, hur blir livet om 43 år? Kommer man tänka tillbaka och ångra sig för att man skaffade barn för tidigt, eller att man inte doppade fötterna i stilla havet?
Jag har drömmar, massor av saker jag vill göra i mitt liv. Saker som jag har velat göra så länge att jag inte minns hur länge. Saker jag inte tänker ge upp för något i världen. Jag tänker inte ångra mig när jag är 63, när allting är försent och ungdomen är slut. Jag tänker se saker, uppleva världens hörn och kulturer och leva ett liv, och det ska inget få hindra mig ifrån.
Men nu är jag ung och har slät hy och oavsett hur mycket jag provar mammas anti-rynk-kräm så gör det ingen skillnad, jag blir inte slätare för det. Och jag tycker om att leva dessa dagar. Och när hjärtanen över köksbordet reflekterar ljuset utifrån fönstret, så vet jag att jag har tid på mig. Ett helt liv.