Önskevivan är en speciell art.
Igår var jag med mina små barn på en ödelagd trädgård och plockade vintervissnade blommor. Det finns något som heter önskevivor. De är nåstan som gullvivor och nästan som maskrosor och lite som torkade träd. Önskevivor är som allt men ändå något alldeles unikt. Det är nämnligen såhär att drar man av en av blommorna önskevivan så får man önska precis vad man vill. Men vemsomhelst kan inte gå och plocka önskevivor, man måste få den av ett barn. Annars slår inte önskningen in. Och så får man aldrig säga vad man önskar sig, det får man aldrig göra på vilket sätt man än önskar sig. Om det är genom en fallande stjärna eller en önskeviva. Om man säger vad man önskar sig slår önskningen inte in.
Jag önskar mig alltid samma sak, och än så länge har mina önskningar alltid slagit in. Så därför är jag alltid väldigt noga med att inte avslöja vad jag önskar mig. Och det finns nog inte en vuxen människa som tror på det mer än jag. Det spelar egentligen ingen roll vad man önskar sig. En stor kärlek, ett eget liv, att äntligen få dricka sin favoritdryck igen, en blöt puss av sina syskon, pengar, en gungställning, en egen häst eller fred på jorden. Ingen önskning är för stor eller för liten, alla önskningar spelar roll. Och jag skattar mig lycklig att jag har två små ungar som hela tiden ger mig chansen att önska mig nya saker. Och ungar som brottar ner mig och hotar mig med svinkoppor. Väldens sötaste ungar, och jag skulle aldrig någonsin önska mig än dom.
