biografiskt

Vilket skratt!
Jag hade aldrig hört Josephina skratta förut - och det skrattet!
Det var inte vårbäck, det var en snölavin som rev med sig allt och jag hamnade underst och låg där och var kvävd tills Johans drog fram mig för han ville ha sin keps. Josephina var redan på väg ut med de andra tjejerna, Johan och jag blev stående och såg efter henne båda två.
Så möttes våra ögon och en kort sekund kunde jag läsa hans tankar och han mina, vi såg rakt in i varandra.
Vilken tjej! sa vi, men ingen av oss yttrade ett ord.
Så drog Johan kepsen tillrätta på skallen och jag stoppade yllemössan i fickan och trillade ut på rast.
Johans ögon är blå, stora och blå med blåtonade vitor, som blåbärsmjölk. Det hade jag heller aldrig tänkt på förut.