biografiskt

När man är ensam blir allting så mycket värre. Alla små saker som egentligen inte spelar någon roll, blir stora som hus och man dricker te för att slippa känna känslan som man egentligen bara känner ännu mer för att man dricker te och koncentrerar sig på den. Som att ringa någon, som att bara få känna sig lite uppskattad, som bekräftelse. Som dåligt självförtroende. Som att vara ensam. 
När du är kär och blödig och orealistisk och alldeles sådär mysigt underbar, då är allt okej. Då fixar vi allt, baby och ingenting är för svårt för oss. Kung och drottning på jordens yta. Då vill jag höra din lugna anding i mitt öra när du somnar alldeles bakom mig, då vill jag ha dig så nära som inte ens du kan komma. Jag vill ha dig under mitt skinn. Och jag kommer nog aldrig riktigt förstå ens själv hur jag känner mig med dig, hur jag känner mig utan dig.
Men när man är ensam blir allting så mycket värre.