biografiskt

Jag vet redan om att jag är värdelös.
Och det blir bara så himla mycket värre de dagarna jag inte klarar av.
Det är kallt ute, snön lägger sig på ryggen på mig. Jag har bara en tunn kofta på mig, och gröna foppa-tofflor.
Och ingenting går som jag vill. Sitt här ute bara lite till, hellre här än där. Hellre kylan utomhus än hettan inomhus. 
Jag väntar tills det har lagt sig, sedan kan vi dela på din påse chocklad eller titta på varandra över en kopp te.
När ska det lägga sig? Aldrig? Någonsin? Kanske?
Kan jag inte bara få vara ifred? Sitta lite ensam, gråta för mig själv, ringa en vän, se på en film. Bara lämnas lite ifred.
Fan att det ska vara så svårt.