Jag vet inte om det handlar om kärlek eller världen i en liten bubbla.
Vi krymper.
Alla krymper.
Till små embryos som försvinner ut i världsrymden för att krocka med Venus.
Och jag vet inte ens varför jag gråter. Kanske utmattning, kanske kärlekskrank, kanske familjebekymmer. Eller kanske en blandning av hela världens bekymmer ihoptryckta i min hjärna och tanken på att jag bara har mig själv att lita på förtär mig inombords, samtidigt som det bara är som att glida fram på ett bananskal och hoppas på att allt i hela världen löser sig av sig självt. Det är förmodligen det som är mitt problem och det jag borde ta upp på en fruktansvärt dyr och fruktansvärt välbehövlig psyk-session. Jag borde verkligen inte dricka så mycket Kaffe. Och så borde jag sluta gråta.
Alla krymper.
Till små embryos som försvinner ut i världsrymden för att krocka med Venus.
Och jag vet inte ens varför jag gråter. Kanske utmattning, kanske kärlekskrank, kanske familjebekymmer. Eller kanske en blandning av hela världens bekymmer ihoptryckta i min hjärna och tanken på att jag bara har mig själv att lita på förtär mig inombords, samtidigt som det bara är som att glida fram på ett bananskal och hoppas på att allt i hela världen löser sig av sig självt. Det är förmodligen det som är mitt problem och det jag borde ta upp på en fruktansvärt dyr och fruktansvärt välbehövlig psyk-session. Jag borde verkligen inte dricka så mycket Kaffe. Och så borde jag sluta gråta.
Kommentarer
Postat av: Karin
Världen får inte plats i en bubbla, inte heller dina känslor. Alltså utesluter inte det ena det andra. Men jag tycker otroligt mycket om dig.
Trackback
