biografiskt

10 september

Dagarna går långsamt, jag sover mest. Hushållerskan handlar åt mig, så jag behöver inte gå ut. Jag har inte varit utomhus sedan jordfästningen, klarar inte av ljuset. Ett tjockt mörker har omslutit mig från alla sidor och jag håller det stenhårt i min hand, kan inte med att släppa det. Vart någonstans finns min trygghet?
Jag jagas av mardrömmar hela nätterna, eller kanske är det sköna drömmar? Drömmar där jag vågar ta steget ut från stupet. Ibland vaknar jag i panik, men allt oftare har jag börjat vakna tillfreds. Jag har ingen, inte en enda människa att ty mig till. Då skulle det heller inte röra en enda människa i ryggen om jag tog steget, inte sant? Självmord är en synd, jag vet det. Man skall komma ren till Herren. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på det. Det följer efter mig dag som natt.

Nej kära vänner, det handlar inte om mig. Jag skriver en novell om Helga. Hustru, älskarinna, döende.
Mathias kommer att skicka mig till skolkuratorn efter den här destruktiva novellen. Men jag är inte bitter! ;)