En glittervind som är vi två.
Ibland kan man tro att man vet allt om någon, eller något. Att man har upplevt allt i hela världen och att ingenting kan förvåna en längre. Det är då man blir uttråkad, tycker att allting går på rutin och helst bara vill ligga hemma i sin säng för att allt spontant som man kan tänkas göra redan är gjort. Det är då man gråter för att man har träffat världens alla människor och ingen av dem har pusslats ihop med just mig. Man är ensam i världen med alla upplevelser i fickan. Full av tankar, men ingen att prata med. Det kan kännas som om dina vänner inte har en aning om vad du vill. Det kan kännas som att man gör allt för att finnas till, men aldrig riktigt får någonting tillbaka. Kanske är det helt sant. Det regnar bara för att jag gråter och jag gråter bara för att det regnar.
Det är när man mår sådär som det inte finns någonting att göra åt saken, det är då inga tröstande ord hjälper, inga mjuka händer på ryggen, ingen färdiglagad mat, inga varma kroppar på det sättet som när man somnat med kläderna på, inga viskande röster i örat, inga studsmattor och inga promenader längs havet. Inga kakor och inga kuddfyllda kojor. Inga fester och inga telefonsamtal.
Jag vill bara att min musik ska göra mig glad, att mitt sinne sakta ska läka och bli normalt, att mina ögon ska blunda så att jag slipper se vad jag redan har sett. För man kan tro att man vet allt om någon, om vad han eller hon eller det vill. Men i själva verket så kan man aldrig aldrig veta. Och det kanske är lite bra.
Kommentarer
Postat av: Karin
ÄrligtElin, Du vet inte allt om mig. Så det finnsmassor kvar att fynda i livet
Trackback
