biografiskt

Kärlek. Bara ordet gör oss glada, sådär varma och rosa och mysiga. Ingenting går upp mot att spendera fredagskvällen med någon man älskar, ensamma i soffan med en bra film och en påse grillchips. ”Det var kärlek vid första ögonkastet” är en fras jag får höra oftare än man kan tro. Internetsidor kryllar med reklam för dejtingsajter som vill att man ska träffa den rätta. Mamma pushar på och frågar om man inte snart är giftasfärdig, undrar när hon ska få sina barnbarn. Tv gör dejtingprogram som ”Bonde söker fru” och betalar bröllopet om någon lyckas få napp. I norrland är just ordet ”Kärlek” det vanligaste sökordet på google.

 

Är det verkligen så viktigt att vara en del av en tvåsamhet? Vad är det som får oss att göra en användare på match.com? Självklart, vår instinkt. Vår vilja att fortplanta oss och se små kopior med mammas näsa och pappas ögon springa omkring runt våra ben. Ingenting konstigt med det. Däremot, vad jag tycker är konstigt är att alla de här tankarna har gjort det nästintill skamligt att vara ensam.

 

Är man singel och nöjd med sitt liv i dagens samhälle blir man ofta sedd som miserabel, kattägande, alkoholiserad slampa som egentligen bara vill ha ett förhållande men som låtsas att man inte är det för att den breda massan inte ska tycka lika synd om en. På senare dagar har det ju förståss blivit bättre. Tillsammans med serien ”Sex and the city”, som hade premiär i Amerika 1998, tror jag att många människors syn på ensamhet förändrandes till det bättre. Med de fyra singeltjejerna ensamma i den stora staden med karriärerna i full gång och männen som en extra tillgång, var det många som fick inspiration till sitt eget liv. Ändå är det ett faktum att jag som singel fortfarande idag ofta får medlidsamma blickar.

 

Det finns ingenting skamligt med att vilja ha sitt eget liv och slippa tänka på att alltid komma hem i tid. Ingenting skamligt alls i att vilja gå ut och dansa utan en ring på fingret, att laga mat till en person eller att ensam titta på tv. Det är bara samhället som får oss att tycka synd om varandra, men många människor trivs alldeles utmärkt med att vara ensam, har till och med svårt för att leva med någon annan.

 

Jag lägger i stället krutet på att tycka synd om de människor som faktiskt lever i ett förhållande, de människor som är förblindade av kärlek till varandra, de människorna som kommer att hamna i ett radhus i förorten med Volvo och barn vid 20 års ålder. Tycker synd om dem för att de inte får uppleva sin ungdom fullt ut. Tycker synd om dem för att deras medelålderskris kommer få dem att lämna man och barn för att åka på turné med något skrikande rockband. Tycker synd om dem och slår ett slag för ensamheten.

 

Så, nästa gång, när du sitter där i soffan ensam framför ditt favoritprogram, passa på att njuta! Men vet aldrig när man själv sitter där i ett radhus med man och längtar bort