biografiskt

Jag är ett skal. Ett hårt och tjockt skal som ingen kan bryta sig igenom. Ingenting sårar mig längre, ingenting gör ont, ingenting kan äta upp min insida. För jag har ingen insida. Inte längre.
Mina reaktioner är inövade, mina rörelser likaså. Allting som jag säger är osanning och den som litar på mig straffar sig själv.
Jag har inget varmt hjärta som släpper in, skalet är det enda jag har. Jag behöver ingen närhet eller bekräftelse, för inuti mig finns det inga tankar att bearbeta.

Det finns inte längre något som betyder. Det finns ingen jag vill spendera mina dagar ihop med, det finns ingen jag med flit vill såra bara för att få se gråta. Ni får vara hur många ni vill och vilja precis vad som helst, för mig spelar det ingen roll. Det är skalet som bestämmer. För säger jag nej finns det alltid någon som säger ja eller någon som tar vad den vill ha ändå, utan att ens fråga.
Men jag vet att jag är rädd. Rädd för mina pärlor håller på att ta slut. Och tar pärlorna slut så måste halsbandet knytas ihop, även om det inte är tillräckligt långt. Jag vill inte vara rädd.