Ovan molnen är himlen aldrig så grå.
Jag gillar det varma på mitt ansikte. Jag gillar träden som sakta börjar knoppas. Jag gillar att pusta ut, ta in och sola på trappan. Jag gillar att släppa fasaden, strunta i att duscha och slippa vara arg.
Jag gillar när det blir dags för grillfest på baksidan av huset, jag gillar när grannen kommer över utan jacka, jag gillar att promenera med min pojkbästis i parken, jag gillar att se snön försvinna så att jag kan vandra gatorna fearless i mina höga klackar.
Jag gillar ljuset som dröjer sig kvar på kvällarna, röken som skingras för vinden, de lila solglasögonen som matchar varenda outfit och det nyfärgade håret som kommar att blekna i takt med sommarsolen. Jag gillar Bob Dylans memoarer, heja björn och tegelfärgen på mitt hus. Frukosten uppdukad på glasbordet i verandan och äggmålning med hela stora familjen. Barnkropp med kalla kalla fötter som kryper innanför täcket på morgonen. Jag gillar att öppna fönstret till det vinterdammiga rummet och vädra ut det sorgliga.
Som min vän Linnéa skulle ha sagt: Ut med det onda, in med det goda.
