Känner efter om livet kan vara lite mer.

Plocka undan, packa ner, förvara.
Spara. Vilka delar av mitt liv vill jag minnas?
Vilka sekunder, vilka brev, vilka sånger?
Skor, böcker, smycken.
Papper. Papper. Papper.

En bunt kärleksförklaringar längst ner i lådan.
En bild på en vän.
Grattiskort, telefonnummer till främlingar, oväsentligt klotter.
Blandskivor från högstadieförälskelser.
Winnerbäck, doftljus och tesorter.

Så många år att packa ner, så få lådor. 
Så mycket liv. 

Framtiden hoppas alltid för mycket. 
Men den ser ljus ut när man inte ser den som passerande år. 
När man ser det som ett kommande liv.
 

Kvar i något jag lämnat.

Ibland känns det bra att få komma tillbaka. 
Samma lukter, samma beröring, samma utsikter. 
Och det känns som det var igår jag lämnade staden,
med alla dess utmärglade, ändå hoppfulla.

Jag ska inte säga att jag behöver det,
men du hade varit lyx.
Jag har saknat tåget som rullar in,
kylskåp utan mat, röda gardiner
och elva våningar upp.

När man kommit så högt upp är det svårt
att bara ta hissen ner.
Det tar ett tag.

Favorit i repris, men kan inte uttrycka mig annorlunda.

Du vet att jag vill ha allt.
Vi vet det allihop.
Och jag har verkligen försökt.
Jag är så ledsen att jag aldrig gör rätt, säger rätt saker, går på rätt sätt, klär mig rätt.
Älskar rätt.
Men jag hoppas att du vet.
Mina kuddar luktar fortfarande du.


RSS 2.0