biografiskt

Klockan är 00.38, jag är i herrljunga och jag är ensam. Hade jag suttit på en bardisk med en drink i ena handen och Annie i den andra och klockan hade varit lika mycket hade den varit barnet. Men nu är det icke fallet, och jag sitter i min lilla säng med rosa lakan och blickar ut över ingentinget. En tantig tanke, att klockan är sent på en torsdagskväll.

Jag saknar så mycket när jag är ensam.
Saknar bästa vänner, saknar älskare, saknar tidpunkter, saknar städer, saknar platser, saknar att sakna omdöme, saknar sena nätter, saknar vilka vi var, saknar vilka vi ville bli, saknar ord, saknar mening, saknar hopp.
Då önskar jag bara att allt hade varit med mig. Suttit här med mig på de rosa lakanen, klappat mig på kinden, skedat mig i sömnen, viskat i mitt öra och kysst mitt hår. Hade det varit det så hade jag förmodligen varit lycklig.


Det är många dagar in i februari och inte långt kvar nu.