biografiskt

Hon satt fingrarna i halsen en gång till, spydde ut gårdagen med all dess avskyvärda befogenheter ännu en gång. Kände hur otroligt sugen hon var på ett glas mjölk med isbitar i. Utan att veta om det var en bra kombination eller inte med tanke på att isbitarna kanske skulle dryga ut mjölken och göra den vattning så var det ändå det första hon gjorde när hon spolat i toaletten och gått ut i köket.

Hon försökte förtränga ångesten över gårdagens strapatser, tänkte för sig själv att hon aldrig mer skulle höja glaset och klunka allt för äcklig rysk-vodka med någon billig redbull-kopia. Okej att den var tre kronor billigare men den smakade ju fan skit.
Han hade gått nu, efter att ha stannat längre än någon av dem egentligen ville. Hon hade behövt hålla sig från att spy och han hade tittat på henne med en blick som hon kunde läsa. Som hon hade läst så många gånger innan. Han skulle inte ringa igen. Och inte hon heller, för den delen. De skulle ha jobbigt för att prata med varandra de kommande tre åren, men sedan förenas på en fest om några år och säga Vi glömmer det där.

Hon visste precis hur det var här. Alltid samma sak. Och snön låg fortfarande stilla på marken alldeles orörd sedan han hade lämnat.
Och alla fikor som skulle fikas, alla nummer som skulle ringas, alla kramar som skulle kramas. Välkommen tillbaka till ingenstans, vi har inte ens låtsats om att du stack. För här är snön alltid vit och stilla och alla väntar på en bekräftelse. Om inte annat så en liten.