biografiskt

Hon tittade honom i ögonen en gång till, sådär djupt som bara hon kunde. Han tyckte att det kändes som att hon såg hans själ, alla hans minnen och hans rotlösa tankar. Allt han hade tänkt på senaste tiden var också hennes tankar nu. Tillochmed den lilla morgondispyten om huruvida han skulle dricka mjölk eller juice till frukostmackan. Hon kände honom nu.
Han kom på sig själv med att tycka att det var konstigt att hon visste allt om honom, medan han stod där i mörkret och knappt visste vad hon hette i efternamn. Han, som var en sådan cyniker. Å andra sidan så kände han hur hon luktade, och det räckte. Den där söta doften av vanilj hade han känt förut, men han hade aldrig älskat den som han gjorde nu.

Hon lutade sig fram, han såg hennes läppar när de passerade förbi hans mun på väg till hans öra. Hon viskade. Jag är en sådan som håller mina löften. Men nu, nu har jag tappat förmågan att andas, och därmed är alla gränser utvidgade. Det fick honom att på ett sätt tänka om. Han mindes tiden då han var som henne, blåögd. Den tiden då kärlek var underbart bara utav den enkla anledningen att det inte var kärlek. Han visste att hon skulle ha lätt för att älska. Men hon skulle inte heller vara sen att hata. Hon var för ung för att inte trampa ner sig i det milslånga träsket utanför hans sovrumsfönster.
Han föraktade sig själv för att han älskade en kvinna som var så lätt att få, men som var så skör att slå sönder. Hennes kärlek skulle aldrig aldrig bli så djup som hans, och det skar i hans hjärta att veta det. Men han ville inte förstöra henne, så hans mun förblev förseglad.

Fram tills hon kysste honom. Då sprack hans hjärta fler gånger än universums stjärnor kan räkna till. Och när hennes läppar än en gång nuddade hans så visste han att han inte längre ville leva utan hennes ovetade unga fasad balanserandes i sina stora händer.