biografiskt

Det är så skört, lite som porslin eller en glasruta. Sådär som man har sett på tv, när en tjock operatant tar en för hög ton och rutorna krossas. Man måste akta sig så att man inte gör det. Tar en för hög ton. Eller skriker för högt, eller begär för mycket. Eller bråkar eller handlar över sin gräns eller dricker för mycket eller knarkar eller slåss. Man får inte äta för mycket heller, då krossas rutan. Men man får inte heller träna för mycket, för då faller rutan till marken precis lika hårt.

Det är livet, den sköra glasrutan. Livet sitter där i fönsterkarmen. Helt stilla. Väntar och väntar på att ett misstag ska göras och att operatanten ska ta en hög ton så att det åtminstone får vibrera lite grann. Spänning är vad det begär, utan att ens få en våg av upphetsning. Livet kan bara vänta. Glasrutan förblir stilla i sin ram. Oberörd.