Ibland är det bara för mycket för mig.
Det sägs att empati inte kommer till en människa på riktigt förrän denne är över tjugo. Jag tror att det är sant. Som med medlidande eller att kunna koppla bort allt det hemska för att fokusera helt på en annan människa. Bara för att hjälpa.
Många säger att de på riktigt alltid går in på djupet på en människa, lämnar avtryck. De människorna skryter, eller myttar. De säger att de ligger vakna på nätterna, tänker för mycket och dricker för mycket te.
Jag måste vara ärlig. Jag måste säga att jag är en egoist. Jag tänker på mig själv, sätter mig själv i första rummet. På nätterna när jag ligger vaken tänker jag på mig själv, och när jag dricker för mycket te är det för att jag själv behöver det.
Jag har också blivit spårsatt, fått avtryck, avtryck som aldrig kommer att lämna mig. Men de avtrycken tillhör verkliga människor, som nästlat sig in under fasaden. Utan genvägar som tomma ord, kramar som aldrig betyder. Människor som inte ljuger för andra så mycket att de tror sig själva. När skall väggen falla? När skall vår tid bli förbytt, när skall vi slippa detta ofattbara, hemska, ogenomtänkta?
Just nu just idag just i denna sekund har just, just jag fått nog. Jag vill vara egoist. Just nu. Mina tankar på natten ger jag mig själv, men min omtanke på dagen kan jag ge till de underbaraste människor jag vet. De oförfalskade.
