biografiskt

Ibland är det bara så skönt att veta. Att det inte bara är jag som sörjer oss. Att vi är två som aldrig går vidare.
Du ber mig lyssna på texten nu, något som du aldrig själv har gjort. Efter dig, säger du. Efter dig har jag inte kunnat resa mig. Jag har börjat, sakta men säkert.

Det kanske helt enkelt är så att vi ska vara tillsammans.