Får jag inte nitar och läder.

Alla undrar vad jag vill, vem jag vill bli, hur jag ska komma dit.

Allvarligt talat vet jag inte själv. Jag har inte en aning om vart jag är om en vecka, en månad, ett år. Allra minst om tio år. Jag kan sträcka mig så långt att jag kan planera utekväll med vänner ikväll. Men inte när jag ska slå mig ner. Inte vart, inte hur, inte med vem.

Jag behöver tänka själv. Eller bara vänta tillräckligt länge tills det bara händer av sig själv.
Jag vet inte. Jag är rädd att lämna saker jag kommer ångra. Rädd att komma tillbaka till saker som är för sent.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0