biografiskt

Allt som en gång var självklart blir gång på gång ifrågasatt här. Allt som jag trodde var sanning är egentligen lögner hela vägen igenom. Jag undrar bara hur svårt det kan vara? Men jag försöker ju inte heller. Och jag vill inte. Du säger att jag gör det så lätt för mig. Att du beundrar mig. Men det är så mycket svårare än vad det ser ut. Det är alltid rädsla. Alltid övertygelse om en annan framtid.

Och ytan ser hel ut, inga ringar på vattnet eller sprickor i fasaden.
Men bekräftelse på alla plan kan vara svårt att uppfylla. Enklare saker som en kopp kaffe kostar mindre energi och mindre tårar. Och du säger att du vill men klarar du av mig och alla mina sprickor?

Något som fungerar, som är sundt, som är på riktigt.
Något som är mitt.
Någon som tittar på mig med tindrande ögon, som inte kan sluta röra vid mig, inte släppa mig med blicken.
Någon som inte får nog av mina kyssar.

Uppskattad, älskad.
Normal?

Jag gör så gott jag kan. Jag försöker kanske för mycket.
Tre månader av hopplösa försök att skaffa mig en vardag.
Tre månader av vad man kan kalla misslyckanden.
Snälla snälla hjälp mig nu.

Gör min dag.
Var en vän.

Låt mig inte missa en barndom, en bästa vän och en julgran.
En familj att komma hem till, varma kramar och tårar.
Julklappar att dela ut, glögg att drickas, blöta barnpussar,
vänner och julöl, köttbullar som jag inte äter,
samförstånd och en påhittad jultomte.
Lukten av hem och nejlikeapelsin, varm katt i knät.
Högertrafik och pappas barnsliga sånger.

Låt mig komma hem för en gångs skull. Komma hem på riktigt.