biografiskt

Jag lämnar idag Sverige i ett par dagar och åker till Ungerns huvudstad. Vi skall dansa techno i nedlagda industrilokaler med neonfärgade människor. Vi skall gå på marknader och se vackra byggnader. Vi skall dricka massa massa billigt men bra (!) vin. Vi skall sitta och slappna av och glömma Göteborg litegrann och bara vara vi. Sådär som man behöver. Sådär som vi kan.

Vanessa, jag älskar att du kommenterar. Jag saknar dig också. Tack för att du finns.

När jag tänker efter riktigt ordentligt så händer ungefär det här:

1. Livet är inte alls bra. Vad skall jag göra vad skall jag bli vad skall jag tycka vad skall jag säga?

2. Fast jag bestämmer ju faktiskt själv och andra kan man ju inte göra till lags dygnet runt.

3. Jag oroar mig över ungefär två saker. Vart skall jag gå i skolan och hur skall jag hinna ta körkort. De andra sakerna kommer och går. Jag tappade bort mitt pendlarkort jag köpte i söndags för 1200 men om 50 år kommer jag att ha glömt bort det.

4. Det känns som att allt kommer att lösa sig. Bara jag kan ju göra min framtid. Det vill gärna bli bra som Klaras mamma brukar säga.

5. Lycklig igen. Lite som den framtida kvinnan. Vad som helst kan nu slängas på mig och jag kommer att ta det med en klackspark.

6. Lite överdrivet kanske. Palla glada människor egentligen. Men så farlig är inte livet ändå. Det är rätt kul.

Idag har jag altså försovit mig, insett att jag tappat bort mitt pendlarkort, gråtit jättemycket, stressat till tåget som jag inte vet hur jag skall betala och nu sitter jag stilla vid en stoppsignal i tjugo till förtio minuter på grund av kopparstöld (?) på spåret. Klockan är än så länge bara 08.24. Livet har sina mörka sidor trots allt.

Hoppas innerligt att dagen får vändning snart.

När Tro och Tvivel kommer på när man rullar in på järntorget. Då älskar man att Håkan har förbättrat staden med sina ord.

Nu tror jag att jag ger upp. Har insett att bara jag kan göra mig lycklig. Det hjälper inte med män som inte klickar. Jag ger härmed mig själv förbud mot dejting och allt vad det innebär. Tills vidare. Jag tycker inte längre att frasen "bara ha kul" är ett argument värt att satsa på. Jag vill heller inte försöka med förhållanden. Så tills jag vet vad jag vill i världen och tills jag vet hur jag själv skall göra mig lycklig så slutar jag. Ingen annan kan göra mig lycklig. Jag lever ju faktiskt för min egen skull. Och för mig spelar det inte så stor roll om jag är konstig eller ful eller hårig eller alldeles alldeles underbar.

Det här är ett beslut som jag borde tagit för länge sedan. Men det är också ett löfte som jag med största säkerhet kommer att bryta. Men jag vore ju inte jag om jag inte drog till med min catch frase "löften är till för att brytas".

Ps. Saknar en annan del av världen. Borde åka till något yoga retreat i Thailand.

Simpel twist of faith.

Det där med att vilja på rätt sätt blir viktigare när man är vuxen. Att ta beslut för stunden är inte bra längre. Att vilja nu. Bara för att man kan. Att sedan glömma varför man ville. Kanske för att inte slösa bort chansen?

Det spelar inte längre roll vad jag gör för mig eller vad jag gör för alla andra. Förr eller senare är alla andra involverade i vad jag gör för mig.

Helt plötsligt sitter man där och undrar varför man är bortkastad.

Så dålig timing. Så bra kemi. Ett mail senare är jag fortfarande kär.

Någon gång kanske. Eller med någon annan. För lycklig blir man väl oavsett?

Har hunnit landa i Sverige och allt det nygamla som vissa hatar men som jag just nu finner trygghet i. Barnen är glada att se mig och jag är så fruktansvärt tacksam för att de finns här för att distrahera mig. Jag orkar inte bry mig om äldre män eller att dränka tankarna i alkohol. Jag skall ta itu med mig själv nu. Visa att jag kan vara jag utan att behöva allt det andra. Jag har mål att nå och jag skall göra mitt allra bästa att komma dit. Jag skall försöka att inte vara Elin om mitt beslut och sluta halvvägs till målet. Jag skall försöka att hålla mitt ord denna gången.

Låter er veta.

Sitter på Arlanda och väntar på mitt flyg mot Göteborg och hem till min familj och vet inte alls hur jag känner. Borde jag gråta? Jag är liksom melankolisk men skall jag vara glad eller ledsen? Jag vet ju verkligen inte själv vad jag vill.

Fan vad svårt det skall vara då.

Idag fyller jag 21 år! I don't think we're in Kansas anymore. Det blir lunch och middag och party i den finaste balklänningen.

Och imorgon åker jag till Sverige.

Idag är det sju dagar kvar. En vecka. Jag packar ihop mina saker men sparar det bästa till sist. Jag hoppas bara att mitt gamla liv får plats i mitt nya liv.

Man önskar ibland att det finns saker man kan säga. Men sällan finns det ord för känslor. Minnen kommer till ytan och flyter upp och tränger fram. Jag kan minnas den varma pälsen när jag andades mot hans hals. Jag minns hur det var att borsta den där tunna svansen. Jag minns hur han hoppade till av småsaker. Jag minns hur han alltid stannade och väntade på mig när jag trillade av. Jag minns vad hans stora ögon sa. Jag minns precis hur han höll sig för sig själv i hagen. Hur mycket jag älskade varenda hårstrå och den där magen som varje sommar blev stor som en tunna av det friska sommargräset. Jag minns hur han sprang när vi släppte honom på grönbete. Jag minns att han bara bara var min.

För mig kommer han alltid att vara nummer ett. Min älskade älskade ponny.

Kommer tillbaka från en helg i Sligo och spabehandlingar, god mat och mysigt vindrickande med Vanessa. Det slår mig att det inte är långt kvar och jag undrar för mig själv om jag har upplevt allt det där som jag önskade att jag skulle göra.

Pappa frågade mig när jag var hemma på visit om jag kunde sammanfatta min tvååriga vistelse på min gröna ö. Jag sa att man inte kan sammanfatta en period i ens liv när den fortfarande är i gång. Jag vet inte om det är sant eller om det bara är jag som behöver mogna.

Jag grät i soffan på jobbet idag. Jag tror inte att det har att göra med att jag går igenom ett avslut med en man. Jag tror att det har att göra med det avslutet jag går igenom med Irland. Ett avslut som är så ambivalent att jag formligen slits fram och tillbaka. Jag tänker slutet på början och början på något nytt men det är bara mina egna demoner som talar med sig själva igen.

Beslutet att ta ett nytt steg är svårt ibland. De säger att man alltid kan ta ett steg tillbaka igen. Luta sig mot den mjuka baksidan och den kärlek som tar emot på ön. Jag vet att de talar sanning. Och jag älskar dem för det.