biografiskt

När jag tänker efter riktigt ordentligt så händer ungefär det här:

1. Livet är inte alls bra. Vad skall jag göra vad skall jag bli vad skall jag tycka vad skall jag säga?

2. Fast jag bestämmer ju faktiskt själv och andra kan man ju inte göra till lags dygnet runt.

3. Jag oroar mig över ungefär två saker. Vart skall jag gå i skolan och hur skall jag hinna ta körkort. De andra sakerna kommer och går. Jag tappade bort mitt pendlarkort jag köpte i söndags för 1200 men om 50 år kommer jag att ha glömt bort det.

4. Det känns som att allt kommer att lösa sig. Bara jag kan ju göra min framtid. Det vill gärna bli bra som Klaras mamma brukar säga.

5. Lycklig igen. Lite som den framtida kvinnan. Vad som helst kan nu slängas på mig och jag kommer att ta det med en klackspark.

6. Lite överdrivet kanske. Palla glada människor egentligen. Men så farlig är inte livet ändå. Det är rätt kul.

Idag har jag altså försovit mig, insett att jag tappat bort mitt pendlarkort, gråtit jättemycket, stressat till tåget som jag inte vet hur jag skall betala och nu sitter jag stilla vid en stoppsignal i tjugo till förtio minuter på grund av kopparstöld (?) på spåret. Klockan är än så länge bara 08.24. Livet har sina mörka sidor trots allt.

Hoppas innerligt att dagen får vändning snart.

Simpel twist of faith.

Det där med att vilja på rätt sätt blir viktigare när man är vuxen. Att ta beslut för stunden är inte bra längre. Att vilja nu. Bara för att man kan. Att sedan glömma varför man ville. Kanske för att inte slösa bort chansen?

Det spelar inte längre roll vad jag gör för mig eller vad jag gör för alla andra. Förr eller senare är alla andra involverade i vad jag gör för mig.

Helt plötsligt sitter man där och undrar varför man är bortkastad.