biografiskt

Jag vet vad du ska säga,
 men jag vill inte höra.
Allt går ut på att ha kul, eller hur?
Du viger ditt liv åt att ha kul.
Har du verkligen kul?

Jag vet inte, jag bara saknar dig.
Allt är så osammanhängande,
men samtidigt har det aldrig
varit mer sammanhängande.
Inga kläder passar mitt humör.
Jag behöver ett nytt. Humör.

Vandra stadens gator i oändlighet
utan att komma vilse,
gilla hur det varma regnet smattrar
mot trassligt hår, 
lyssna på jazzmusik med synkoper
som inte hänger ihop,
känna lukten från blöt asfalt
i näsborrarna,
se den gröna staden med nya ögon och
känna dess atmosfär.

Jag vandrar utan plan,
för jag vet vad du ska säga,
 men jag vill inte höra.

Jag borde verkligen egentligen kanske litegrann ge mig på den dära fruktansvärda idrottsinlämningen.
Jag tycker mycket om min man som har fixat en ny telefon till mig, så nu ringer jag väldigt billigt till mina vänner igen.
Jag ska egentligen packa min stora resväska och åka till Spanien.
Jag ska egentligen ringa till mamma men jag har inga pengar på mobilen.
Jag ska egentligen bara skrika för att Green day kommer till Sverige snart!
Men egentligen borde jag verkligen ta tag i arbetet först.

Give me something to do that kills some time.

Green day!! Har jag alltid tyckt väldigt mycket om, och det är inte för intet som jag kallar det mitt bästa band.

Första dejten, människor som roas av korsord. Stress, en komplimang, du har handlat med presentkort.
Det är kö till allt i Stockholm.
Dricker kaffe på kungsgatan, shoppar på drottninggatan.
Brevid mig fyller paret en hel timme med prat om Robinson. Sen blir det pinsam tysnad i åtta sekunder. Åtta sekunder kan vara en lång lång tid.
De tar upp Robinson-tråden igen.
Bussen härutanför går någonstans, den går till Slussen.
Människor kommer och går, jag sitter kvar.
På kungsgatan med kaffe.
Robinson-paret pratar på, om gruppdynamik.
Du får säga till om jag pratar för mycket, säger Robinson-killen.

Det är storstaden, här är det snabbt och effektivt och kaffet får man hälla upp alldeles själv och man ler åt tjejen i kassan och går lungt förbi utan att titta och söka ögonkontakt om någon frågar en fråga eller ger en komplimang. Det är Stockholm, och så mycket olika saker händer på en och samma gång. SVT sände en gång en serie som hette just Stockholm, den visade människoöden. Att just nu, i denna sekund jag sitter här, så hälsar Tobbe i eva och adam på sin mamma på psyket. Hon tror att hon är prinsessan av Österrike. Just nu, i denna sekund, föder en kvinna ett barn i en taxi. Taxichauffören ser henne stå beredd att slänga över det nyfödda barnet över bron, men hindrar i sista sekunden. Just nu, i Stockholm.
Här finns så många människor. Så stort, så opersonligt, ändå så vackert och ändå så kärleksfullt, för mig är det så. Att vara en av alla människor. Det är inte extra coolt att bo i Stockholm, inte extra status. Man kanske kan tro det, i Herrljunga. Tro att man kan bli något bara för att man åker till Stockholm, men faktum är att halva Sveriges befolkning bor här. Man är inte speciell eller annorlunda i Stockholm, man är bara en av resten.
Kyrkan demonstrerar, jesus är sonen.
Ring inte mig igen, jag vill inte se dig mer!
Älska mig! Bara ge mig ett svar. Du har frågat tre gånger nu, är du nyfiken eller? Jag berättar sanningen om du visar var du står. Hjärta mot hjärta, smärta mot smärta. Öga för öga, tand för tand. En prommis sen kanske? Sätt på dig solglasögonen. Visa vad du står, man ser så skabbig ut i det här ljuset. Kärleksbarn.