biografiskt

Om man är lycklig, vad har man då att säga till om?
Om jag ligger i min säng, naken men för en gångs skull inte ledsen, är jag borträknad då?
Jag blir inte bränd längre, jag kan inte det. För jag förväntar mig ingenting.
Alla som pratar har fel, för jag vill verkligen. Men mina chanser är bortblåsta.
Som någonting som blir bra på bild, som en nybäddad säng för att dölja vad som hänt, som en film man tittar på för att man har tråkigt.

Om man inte är nere, är man uppe då?
Om man inte är ledsen, är man glad då?
Om man inte är deprimerad, är man lycklig då?

Poesi på mysig bar med röda soffor igår. Poesi, vackra citat och livliga diskussioner om kärlek, feminism och konst. Konst som i böcker, film och musikal. Det slutar alltid med samma tankar, samma slutsatser, samma åsikter. Det slutar alltid med blöta kyssar över för mycket öl och sentimentalitet. Massvis med saker att prata om, nästan så att man avbryter varann på bussen hem. Det slutar alltid med en kall promenad och ett glas rött i en etta. Det slutar alltid med varann. Det slutar alltid med ursäkter. Det slutar med att man hittar en början.
Det börjar bra. Det börjar med bruna ögon.

Hon satt fingrarna i halsen en gång till, spydde ut gårdagen med all dess avskyvärda befogenheter ännu en gång. Kände hur otroligt sugen hon var på ett glas mjölk med isbitar i. Utan att veta om det var en bra kombination eller inte med tanke på att isbitarna kanske skulle dryga ut mjölken och göra den vattning så var det ändå det första hon gjorde när hon spolat i toaletten och gått ut i köket.

Hon försökte förtränga ångesten över gårdagens strapatser, tänkte för sig själv att hon aldrig mer skulle höja glaset och klunka allt för äcklig rysk-vodka med någon billig redbull-kopia. Okej att den var tre kronor billigare men den smakade ju fan skit.
Han hade gått nu, efter att ha stannat längre än någon av dem egentligen ville. Hon hade behövt hålla sig från att spy och han hade tittat på henne med en blick som hon kunde läsa. Som hon hade läst så många gånger innan. Han skulle inte ringa igen. Och inte hon heller, för den delen. De skulle ha jobbigt för att prata med varandra de kommande tre åren, men sedan förenas på en fest om några år och säga Vi glömmer det där.

Hon visste precis hur det var här. Alltid samma sak. Och snön låg fortfarande stilla på marken alldeles orörd sedan han hade lämnat.
Och alla fikor som skulle fikas, alla nummer som skulle ringas, alla kramar som skulle kramas. Välkommen tillbaka till ingenstans, vi har inte ens låtsats om att du stack. För här är snön alltid vit och stilla och alla väntar på en bekräftelse. Om inte annat så en liten.

You heard me.

Hon tittade honom i ögonen en gång till, sådär djupt som bara hon kunde. Han tyckte att det kändes som att hon såg hans själ, alla hans minnen och hans rotlösa tankar. Allt han hade tänkt på senaste tiden var också hennes tankar nu. Tillochmed den lilla morgondispyten om huruvida han skulle dricka mjölk eller juice till frukostmackan. Hon kände honom nu.
Han kom på sig själv med att tycka att det var konstigt att hon visste allt om honom, medan han stod där i mörkret och knappt visste vad hon hette i efternamn. Han, som var en sådan cyniker. Å andra sidan så kände han hur hon luktade, och det räckte. Den där söta doften av vanilj hade han känt förut, men han hade aldrig älskat den som han gjorde nu.

Hon lutade sig fram, han såg hennes läppar när de passerade förbi hans mun på väg till hans öra. Hon viskade. Jag är en sådan som håller mina löften. Men nu, nu har jag tappat förmågan att andas, och därmed är alla gränser utvidgade. Det fick honom att på ett sätt tänka om. Han mindes tiden då han var som henne, blåögd. Den tiden då kärlek var underbart bara utav den enkla anledningen att det inte var kärlek. Han visste att hon skulle ha lätt för att älska. Men hon skulle inte heller vara sen att hata. Hon var för ung för att inte trampa ner sig i det milslånga träsket utanför hans sovrumsfönster.
Han föraktade sig själv för att han älskade en kvinna som var så lätt att få, men som var så skör att slå sönder. Hennes kärlek skulle aldrig aldrig bli så djup som hans, och det skar i hans hjärta att veta det. Men han ville inte förstöra henne, så hans mun förblev förseglad.

Fram tills hon kysste honom. Då sprack hans hjärta fler gånger än universums stjärnor kan räkna till. Och när hennes läppar än en gång nuddade hans så visste han att han inte längre ville leva utan hennes ovetade unga fasad balanserandes i sina stora händer.

Nu har affärerna öppnat igen. Det är rent i mitt hus och snön ligger tyst och stilla utanför fönstret. Ingen som inte vet kan ana att ett nytt år har börjat. Ingen som inte är mör i kroppen, fortfarande inte orkar ställa sig i duschen, fortfarande ser dubbelt och som inte vaknade senast klockan ett.
Men jag vet. Och jag vet att 2010 kommer att bli året då allting händer. Och jag är fett exalterad över att få uppleva det. Och don't mind me, men om sexton år är det 2026. Think about that.