biografiskt

Det är så skört, lite som porslin eller en glasruta. Sådär som man har sett på tv, när en tjock operatant tar en för hög ton och rutorna krossas. Man måste akta sig så att man inte gör det. Tar en för hög ton. Eller skriker för högt, eller begär för mycket. Eller bråkar eller handlar över sin gräns eller dricker för mycket eller knarkar eller slåss. Man får inte äta för mycket heller, då krossas rutan. Men man får inte heller träna för mycket, för då faller rutan till marken precis lika hårt.

Det är livet, den sköra glasrutan. Livet sitter där i fönsterkarmen. Helt stilla. Väntar och väntar på att ett misstag ska göras och att operatanten ska ta en hög ton så att det åtminstone får vibrera lite grann. Spänning är vad det begär, utan att ens få en våg av upphetsning. Livet kan bara vänta. Glasrutan förblir stilla i sin ram. Oberörd.

Ibland är det bara så skönt att veta. Att det inte bara är jag som sörjer oss. Att vi är två som aldrig går vidare.
Du ber mig lyssna på texten nu, något som du aldrig själv har gjort. Efter dig, säger du. Efter dig har jag inte kunnat resa mig. Jag har börjat, sakta men säkert.

Det kanske helt enkelt är så att vi ska vara tillsammans.

Jag fick ett brev idag. Som jag själv skrivit. Till mig själv. Det stod hemska och vackra saker och det fick mig att tänka på att allt snart är över. Det var som om jag nästan glömt ort hur bra det redan var. Bra, men olika. Rebecka tycker att Stockholm är alldeles för stort och Irland har aldrig lockat Annie det minsta. Sara och jag bråkar för det mesta men vi är för alltid byggda så. Ingen älskar hästar som jag men det spelar ingen roll, för jag får prata om jag vill. Och de lyssnar, som alltid.  

Det är stolthet utan fördom, det är känsla utan förnuft. Det är vänskap, kärlek oh regnbågar. Fortfarande, efter tre år, förtjänar vi regnbågar och rosa moln och glitter. Vi förtjänar att få vara prinsessor, rockstars, låtskrivare, big brother-kända och gifta. Och även om vi inte alltid förtjänar varandra så är vi åtminstone alltid och förevigt tillsammans.

Tack för mig. Over and out.

Jag är trött. Bara otroligt trött på allt det här. Det hade varit så skönt med ett eget litet vacuum. Jag vill hem jag vill hem jag vill hem jag vill hem. Hem till mamma och katterna och mina syskon. Bara hem och glömma att gå i skolan, glömma att det är jobbigt att leva, glömma att ingen riktigt bryr sig.

Det sägs att empati inte kommer till en människa på riktigt förrän denne är över tjugo. Jag tror att det är sant. Som med medlidande eller att kunna koppla bort allt det hemska för att fokusera helt på en annan människa. Bara för att hjälpa.
Många säger att de på riktigt alltid går in på djupet på en människa, lämnar avtryck. De människorna skryter, eller myttar. De säger att de ligger vakna på nätterna, tänker för mycket och dricker för mycket te.
Jag måste vara ärlig. Jag måste säga att jag är en egoist. Jag tänker på mig själv, sätter mig själv i första rummet. På nätterna när jag ligger vaken tänker jag på mig själv, och när jag dricker för mycket te är det för att jag själv behöver det.

Jag har också blivit spårsatt, fått avtryck, avtryck som aldrig kommer att lämna mig. Men de avtrycken tillhör verkliga människor, som nästlat sig in under fasaden. Utan genvägar som tomma ord, kramar som aldrig betyder. Människor som inte ljuger för andra så mycket att de tror sig själva. När skall väggen falla? När skall vår tid bli förbytt, när skall vi slippa detta ofattbara, hemska, ogenomtänkta?

Just nu just idag just i denna sekund har just, just jag fått nog. Jag vill vara egoist. Just nu. Mina tankar på natten ger jag mig själv, men min omtanke på dagen kan jag ge till de underbaraste människor jag vet. De oförfalskade.

Det finns en människa som jag aldrig kommer sluta älska. Den människan heter Annie Svensson och hon sitter brevid mig vid mitt lilla köksbord. Precis så hittade hon på en sång.

Det är sällan man hittar rätt sådär precis på en gång men det här, det här är ju klockrent!

Om jag håller upp tre fingrar och du håller upp två och sen slickar på allihopa, vem blir då kallast?