biografiskt

När jag tänker efter riktigt ordentligt så händer ungefär det här:

1. Livet är inte alls bra. Vad skall jag göra vad skall jag bli vad skall jag tycka vad skall jag säga?

2. Fast jag bestämmer ju faktiskt själv och andra kan man ju inte göra till lags dygnet runt.

3. Jag oroar mig över ungefär två saker. Vart skall jag gå i skolan och hur skall jag hinna ta körkort. De andra sakerna kommer och går. Jag tappade bort mitt pendlarkort jag köpte i söndags för 1200 men om 50 år kommer jag att ha glömt bort det.

4. Det känns som att allt kommer att lösa sig. Bara jag kan ju göra min framtid. Det vill gärna bli bra som Klaras mamma brukar säga.

5. Lycklig igen. Lite som den framtida kvinnan. Vad som helst kan nu slängas på mig och jag kommer att ta det med en klackspark.

6. Lite överdrivet kanske. Palla glada människor egentligen. Men så farlig är inte livet ändå. Det är rätt kul.

Idag har jag altså försovit mig, insett att jag tappat bort mitt pendlarkort, gråtit jättemycket, stressat till tåget som jag inte vet hur jag skall betala och nu sitter jag stilla vid en stoppsignal i tjugo till förtio minuter på grund av kopparstöld (?) på spåret. Klockan är än så länge bara 08.24. Livet har sina mörka sidor trots allt.

Hoppas innerligt att dagen får vändning snart.

När Tro och Tvivel kommer på när man rullar in på järntorget. Då älskar man att Håkan har förbättrat staden med sina ord.

Nu tror jag att jag ger upp. Har insett att bara jag kan göra mig lycklig. Det hjälper inte med män som inte klickar. Jag ger härmed mig själv förbud mot dejting och allt vad det innebär. Tills vidare. Jag tycker inte längre att frasen "bara ha kul" är ett argument värt att satsa på. Jag vill heller inte försöka med förhållanden. Så tills jag vet vad jag vill i världen och tills jag vet hur jag själv skall göra mig lycklig så slutar jag. Ingen annan kan göra mig lycklig. Jag lever ju faktiskt för min egen skull. Och för mig spelar det inte så stor roll om jag är konstig eller ful eller hårig eller alldeles alldeles underbar.

Det här är ett beslut som jag borde tagit för länge sedan. Men det är också ett löfte som jag med största säkerhet kommer att bryta. Men jag vore ju inte jag om jag inte drog till med min catch frase "löften är till för att brytas".

Ps. Saknar en annan del av världen. Borde åka till något yoga retreat i Thailand.

Simpel twist of faith.

Det där med att vilja på rätt sätt blir viktigare när man är vuxen. Att ta beslut för stunden är inte bra längre. Att vilja nu. Bara för att man kan. Att sedan glömma varför man ville. Kanske för att inte slösa bort chansen?

Det spelar inte längre roll vad jag gör för mig eller vad jag gör för alla andra. Förr eller senare är alla andra involverade i vad jag gör för mig.

Helt plötsligt sitter man där och undrar varför man är bortkastad.