I will love you - Anniemal
Ibland när man tänker efter finns det liksom ingen gräns för hur mycket man kan älska någon. Jag är så otroligt lyckligt lottad. En själsfrände, en psychic sister, en allra bästa vän, en fru. Du är precis allt jag behöver i hela världen. Jag bara gråter för att jag saknar dig. Jag skrattar för alla saker vi gjort. Du är det bästa jag kunde hitta. Och jag är alltid stolt över dig, alltid på din sida, skulle ge min högerhand till dig imorgon om du ville ha den (men helst inte om du bara vill ha den och leka med for no reason).
Du är mitt allt och mina kärleksförklaringar känns så fjortis men de är sanna. För detta är så på riktigt det kan bli. Jag kommer älska dig. Simple, to the point, and I swear I won't even try to take credit for it.
Just a city boy
Som att stampa i golvet när man inte får det man vill ha. Som att nypa sig jättehårt i armen bara för att man vill ha ont. Som när man vill skada nagon så mycket att man måste bita i en kudde. Som att gråta när det inte går som man planerat. Som att inte orka gå upp, som att skapa ett bråk av ingenting för att man känner för lite dramatik. Som att lämna allting på ett och samma ställe och gå därifran, som att dricka för mycket och kärleksförklara. Som att klä sig för att folk ska titta. Som att hota och smälla i dörrar för precis ingenting. Som att somna i soffan till en tråkig film. Som att skrika och gråta och överdramatisera, som att inte förlåta föränn du erkänt. Precis som jag.
Och jag förundras varenda dag av att du bara ler, bara tröstar, bara kysser mig. Bara gör mig glad och bara gång på gång talar om för mig att jag är underbar för dig. Och fast jag förnekar, fast jag gråter och fast jag bråkar, så skulle du göra allt för mig.
Får jag inte nitar och läder.
Allvarligt talat vet jag inte själv. Jag har inte en aning om vart jag är om en vecka, en månad, ett år. Allra minst om tio år. Jag kan sträcka mig så långt att jag kan planera utekväll med vänner ikväll. Men inte när jag ska slå mig ner. Inte vart, inte hur, inte med vem.
Jag behöver tänka själv. Eller bara vänta tillräckligt länge tills det bara händer av sig själv.
Jag vet inte. Jag är rädd att lämna saker jag kommer ångra. Rädd att komma tillbaka till saker som är för sent.
Vi i femman verkar långt borta.
Som sagt, när övergår bohem i fattigt rivningskontrakt? Är det bara en känsla? Är det en status av välmående och beslutet att dra en tröja över huvudet? Att köpa öl för de sista pengarna som skulle gå till pasta? Att skratta at efterfestens vemödor?
För är det så, att man bestämmer själv om man är bohem eller fattig, är det så, så tänker jag vara bohem för alltid.
all around me are familiar faces
Nej men då undrar jag allvarligt talat när jag någonsin skall bära dess solglasögon med saknat öga och påsydda polisonger? Det slutar bara med trofeer. Med åren blir vi alla samlare. Alla dessa bortglömda bär på minnen. Precis som de glömt oss. Och även om jag älskar att stjäla saker från efterfester sa hatar jag att glömma. Men alla går vidare.
Think I'm gonna need an adapter.
And the way you want me back.
Det känns bara så på riktigt.
