biografiskt

Så dålig timing. Så bra kemi. Ett mail senare är jag fortfarande kär.

Någon gång kanske. Eller med någon annan. För lycklig blir man väl oavsett?

Har hunnit landa i Sverige och allt det nygamla som vissa hatar men som jag just nu finner trygghet i. Barnen är glada att se mig och jag är så fruktansvärt tacksam för att de finns här för att distrahera mig. Jag orkar inte bry mig om äldre män eller att dränka tankarna i alkohol. Jag skall ta itu med mig själv nu. Visa att jag kan vara jag utan att behöva allt det andra. Jag har mål att nå och jag skall göra mitt allra bästa att komma dit. Jag skall försöka att inte vara Elin om mitt beslut och sluta halvvägs till målet. Jag skall försöka att hålla mitt ord denna gången.

Låter er veta.

Sitter på Arlanda och väntar på mitt flyg mot Göteborg och hem till min familj och vet inte alls hur jag känner. Borde jag gråta? Jag är liksom melankolisk men skall jag vara glad eller ledsen? Jag vet ju verkligen inte själv vad jag vill.

Fan vad svårt det skall vara då.

Idag fyller jag 21 år! I don't think we're in Kansas anymore. Det blir lunch och middag och party i den finaste balklänningen.

Och imorgon åker jag till Sverige.

Idag är det sju dagar kvar. En vecka. Jag packar ihop mina saker men sparar det bästa till sist. Jag hoppas bara att mitt gamla liv får plats i mitt nya liv.

Man önskar ibland att det finns saker man kan säga. Men sällan finns det ord för känslor. Minnen kommer till ytan och flyter upp och tränger fram. Jag kan minnas den varma pälsen när jag andades mot hans hals. Jag minns hur det var att borsta den där tunna svansen. Jag minns hur han hoppade till av småsaker. Jag minns hur han alltid stannade och väntade på mig när jag trillade av. Jag minns vad hans stora ögon sa. Jag minns precis hur han höll sig för sig själv i hagen. Hur mycket jag älskade varenda hårstrå och den där magen som varje sommar blev stor som en tunna av det friska sommargräset. Jag minns hur han sprang när vi släppte honom på grönbete. Jag minns att han bara bara var min.

För mig kommer han alltid att vara nummer ett. Min älskade älskade ponny.

Kommer tillbaka från en helg i Sligo och spabehandlingar, god mat och mysigt vindrickande med Vanessa. Det slår mig att det inte är långt kvar och jag undrar för mig själv om jag har upplevt allt det där som jag önskade att jag skulle göra.

Pappa frågade mig när jag var hemma på visit om jag kunde sammanfatta min tvååriga vistelse på min gröna ö. Jag sa att man inte kan sammanfatta en period i ens liv när den fortfarande är i gång. Jag vet inte om det är sant eller om det bara är jag som behöver mogna.

Jag grät i soffan på jobbet idag. Jag tror inte att det har att göra med att jag går igenom ett avslut med en man. Jag tror att det har att göra med det avslutet jag går igenom med Irland. Ett avslut som är så ambivalent att jag formligen slits fram och tillbaka. Jag tänker slutet på början och början på något nytt men det är bara mina egna demoner som talar med sig själva igen.

Beslutet att ta ett nytt steg är svårt ibland. De säger att man alltid kan ta ett steg tillbaka igen. Luta sig mot den mjuka baksidan och den kärlek som tar emot på ön. Jag vet att de talar sanning. Och jag älskar dem för det.