Jag har åkt så många varv, men det är alltid lika svart.
Hösten är här igen. Du vet att jag inte fixar hösten, det blir för mycket och bägaren kokar över när jag tänker för mycket. Jag försöker att tänka positivt och vilja vara med, men i mitt huvud pumpar alldeles för mycket elaka tankar. Jag saknar och älskar och hatar och önskar och vädjar men det räcker inte på hösten. Då dör allting så fort. Det som var färgglatt blir grått och brunt och fult och det som var roligt blir en rutin och det som var tråkigt blir outhärdligt. Det som vi kunde leva ut de varma sommardagarna blir nu instängt och fruktansvärt.
Jag kanske har det bättre än andra, det är jag nästan helt säker på. Men hösten funkar inte för mig.
Bara ta en fika med mig, kanske ring någongång ibland eller bara skicka en länk som handlar om oss. Det är ynkligt att erkänna, men jag behöver din hjälp nu. Innan allt faller behöver jag din röst i mitt öra.
Väntar på bussen, väntar på helgen, väntar på livet. Det har jag gjort i tjugo år.
Det spelar ingen roll, för jag vet att du inte bryr dig. Då kanske det inte gör något om jag inte heller gör något? Om jag bara ligger här på min säng och bara tänker. Utan att bli upptäckt, utan att finnas till. Åtminstone låtsas för ett tag. Tills jag måste gå till skolan igen, ungefär. Eller börja sälja dammsugare, som jag faktiskt gör for a living. Fast jag kanske inte behöver bry mig om mitt levebröd heller, om jag bara ska ligga i sängen hela dagarna. Hyran då.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Det är inte så mycket jag kräver. Verkligen. Bara att du ska bry dig en liten bit.
It's been hurting all the way with you, Joanna.
Det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö.
Så många gånger som jag har lovat mig själv en ändring. Så många gånger som jag har ljugit när jag sagt att jag faktiskt ändrat mig, så många gånger jag har lärt mig en läxa.
Men vad betyder egentligen mina löften? Det är bara ord som slipper ur min mun, bara oigenkännliga fraser som jag tänker högt. Andra skulle kalla det ingenting. Andra är de som inte vet att jag sitter hemma i mitt fönster och gråter över att jag misslyckas gång på gång. Andra är de som jag inte bryr mig om.
Men jag har ännu en gång misslyckats. Kanske är det bara mig det drabbar, kanske kommer jag alltid att få leva med att inte kunna klara mig helt ensam fullt ut. Kanske är det bara så att jag ska misslyckas. Att jag är dömd till det. Jag kan leva med det, det är okej. Jag blir bara lite besviken då och då.
Jag tänker spara lite sommar i burkar, så att jag kan plocka fram det sen på hösten när november är för mörk. Så att jag kan få lukta och känna och leva lite. När jag behöver det som bäst bland alla förmultnande löv. När strandpromenaden är tom. För jag kände kyla i morse. Halsduk-tumvante-mössa-kyla kände jag, och det betyder bara dåligt. Det betyder att alla spår av sommarängar försvinner. Som de redan har gjort. Men jag saknar det. Verkligen. För i höst är jag ensam.
Ps. Jag saknar Karin.
Girls grow old as men grow cold, we all lose our charm in the end.
Vad ni än tror, vad jag än skulle säga eller antyda eller mena så har jag haft otroligt roligt. Min ungdom är inte något jag vill slösa, den är bara min och jag kan göra precis vad jag vill med den. Och det är nu jag ska göra det, inte om tio, tjugo, trettio år. Då är det för sent. Det är nu allt väntar på mig precis utanför dörren.
Det är roligt jag vill ha. Och det kommer jag att ha så länge allt är på mina villkor. Det är inte min mening att såra någon, bara mina riktlinjer som inte stäcker sig så långt som era. Om jag behöver säga förlåt någon gång då och då spelar det mig ingen roll. Jag tänker inte se på när min ungdom ruttnar framför mig. För de som inte har levt fullt ut har inte levt alls.
So you think you can tell heaven from hell?
Jag vill inte ha något av det där.
Det du erbjuder lockar inte mig ett dugg.
Det spelar ingen roll hur mycket du ringer eller bedjar.
Jag vill bara inte. Jag vill ingenting.
Och jag vill precis allt.
Du känner ju mig, eller hur?
Mig får du aldrig ut något viktigt från.
Hur många dikter du än skriver,
hur många låtar du än spelar,
hur många kvällar du än knackar,
hur många slantar du än tjänar.
Du borde verkligen veta vid det här laget,
det krävs en hel jävla del.
Hon spar sig till den man som kan älska som bara kära kan.
Jag tror inte på kärlek längre, egentligen har jag aldrig gjort. Jag tror på passion, jag tror på smärta, jag tror på empati och jag tror på sanning. Men kärleken har hoppat över mitt sinne. I berusat tillstånd kan jag känna något som skulle kunna likna just kärlek, men morgonen därpå upptäcker jag att allt bara var på rövarspråket. Oförståeligt, för de som inte förstår koderna. En gång i tiden kunde jag prata alla världens språk, inklusive rövarspråket. Men det vär längesedan och nu har de alla gått mig förbi. Har man en gång blivit bränd vill man aldrig lära sig språket mer. Nu måste allting vara på mina villkor. Och så länge allt är på mina villkor kommer jag aldrig att bli sårad. Men heller aldrig älska. Jag har inte släppt tanken på mitt huvud mot ditt bröst, ditt sätt att ta i mig, mina läppar mot din kropp. Jag kan fortfarande minnas vad jag kände när jag satt i ditt kök. Jag kan fortfarande minnas doften av dig, ditt skratt, dina ögon.
Men jag kan inte längre älska. Och jag borde hata dig för det. Men det gör jag inte.
Du säger att kärleken aldrig var till för dig.
För det första (som inte ens handlar om emmaboda över huvudtaget), kan någon fatta att det är år 2009? Om sju år är det 2016. Think about that.
Så, nu till saken. En liten kort summering utav Rassle en gång för alla (för alla längtar ju så groteskt efter min efterlängtade summering! det ska bara tilläggas att jag sitter ensam i min soffa och äter glass med nyplockade varma hallon, ser på napoleon dynamite och borde packa för att jag ska till malmö imorgon):
Karin, Annie och Elin tog en tur bort mot småland för att kolla in de djupa skogarna medans det hölls en lite musikfest i bygden. De tre var glada i hågen när de möttes på Emmaboda station, en liten by strax brevid Lessebo. De var klädda som hippies med flätor och band runt håret denna varma kväll i slutet av juli. De promenerade den långa vägen till ängen där de skulle campa med sitt jättetält. De fick hjälp av en snygg ung man (som Karin inte mycket senare blev intimare med) att slå upp det och satte sig ner för att knäcka festivalens första bira.
De träffade massor med underliga, underbara, underförstådda, underminerade, underambitiösa, undergivna, underbyggda, underdimensionerade människor. Så som Stockholmare, Emmabodingar och icke undantagandes de mycket underutbildade Kalmarborna. Deras resa var kort men givande. De älskade, hatade, håglade, berusades, dansade, lyssnade och framför allt förtärde thaimat.
Karin,Annie och Elin lämnade Festivalen med en vattenkanna, en solkräm, en sko, några hundra hjärnceller och några kilo alkohol fattigare. Men de hade även blivit rikare. Med underbara upplevelser, en blåtira, två krunegård-autografer, flera cigg och ett skratt på läpparna åkte de tillbaka till sina hemstäder. Men icke att förglömma att de snart skulle ses igen. Fulla av sprudlande skratt och trevliga minnen som skall ledsaga dem på vägen mot ett perfekt liv tillsammans. Och utan tvekan, Emmabodafestivalen 2010!
Tack för mig.
Och hellre gör vi fel tillsammans, än ensam handlar rätt.
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur
Mikael Wiehe, Björn Afzelius. Så ruggigt genialiskt.
