biografiskt

För vissa människor är det så naturligt att vara kärleksfull så att de inte märker av det när de är det. Att hålla hårt om någon eller pilla någon i håret sitter i deras rörelsemönster. Det är sådana människor som man aldrig ångrar att man spenderade tid med, för oavsett när man går därifrån så finns en varm känsla kvar.
Jag gillar sånt.

Jag gillar det varma på mitt ansikte. Jag gillar träden som sakta börjar knoppas. Jag gillar att pusta ut, ta in och sola på trappan. Jag gillar att släppa fasaden, strunta i att duscha och slippa vara arg.
Jag gillar när det blir dags för grillfest på baksidan av huset, jag gillar när grannen kommer över utan jacka, jag gillar att promenera med min pojkbästis i parken, jag gillar att se snön försvinna så att jag kan vandra gatorna fearless i mina höga klackar.

Jag gillar ljuset som dröjer sig kvar på kvällarna, röken som skingras för vinden, de lila solglasögonen som matchar varenda outfit och det nyfärgade håret som kommar att blekna i takt med sommarsolen. Jag gillar Bob Dylans memoarer, heja björn och tegelfärgen på mitt hus. Frukosten uppdukad på glasbordet i verandan och äggmålning med hela stora familjen. Barnkropp med kalla kalla fötter som kryper innanför täcket på morgonen. Jag gillar att öppna fönstret till det vinterdammiga rummet och vädra ut det sorgliga.

Som min vän Linnéa skulle ha sagt: Ut med det onda, in med det goda.

Det sägs att empati inte kommer till en människa på riktigt förrän denne är över tjugo. Jag tror att det är sant. Som med medlidande eller att kunna koppla bort allt det hemska för att fokusera helt på en annan människa. Bara för att hjälpa.
Många säger att de på riktigt alltid går in på djupet på en människa, lämnar avtryck. De människorna skryter, eller myttar. De säger att de ligger vakna på nätterna, tänker för mycket och dricker för mycket te.
Jag måste vara ärlig. Jag måste säga att jag är en egoist. Jag tänker på mig själv, sätter mig själv i första rummet. På nätterna när jag ligger vaken tänker jag på mig själv, och när jag dricker för mycket te är det för att jag själv behöver det.

Jag har också blivit spårsatt, fått avtryck, avtryck som aldrig kommer att lämna mig. Men de avtrycken tillhör verkliga människor, som nästlat sig in under fasaden. Utan genvägar som tomma ord, kramar som aldrig betyder. Människor som inte ljuger för andra så mycket att de tror sig själva. När skall väggen falla? När skall vår tid bli förbytt, när skall vi slippa detta ofattbara, hemska, ogenomtänkta?

Just nu just idag just i denna sekund har just, just jag fått nog. Jag vill vara egoist. Just nu. Mina tankar på natten ger jag mig själv, men min omtanke på dagen kan jag ge till de underbaraste människor jag vet. De oförfalskade.

Vi spelar ett spel. Ett spel där varenda tå är öm och varje ord ger verkan.
Det är svårt att inta titta ner i marken och det är svårt att inte vara rädd.
Allt går att tolka, men ingenting går att förverkliga.
Jag gillar inte det här spelet, det är för strikt för mig.