biografiskt

Hon satt fingrarna i halsen en gång till, spydde ut gårdagen med all dess avskyvärda befogenheter ännu en gång. Kände hur otroligt sugen hon var på ett glas mjölk med isbitar i. Utan att veta om det var en bra kombination eller inte med tanke på att isbitarna kanske skulle dryga ut mjölken och göra den vattning så var det ändå det första hon gjorde när hon spolat i toaletten och gått ut i köket.

Hon försökte förtränga ångesten över gårdagens strapatser, tänkte för sig själv att hon aldrig mer skulle höja glaset och klunka allt för äcklig rysk-vodka med någon billig redbull-kopia. Okej att den var tre kronor billigare men den smakade ju fan skit.
Han hade gått nu, efter att ha stannat längre än någon av dem egentligen ville. Hon hade behövt hålla sig från att spy och han hade tittat på henne med en blick som hon kunde läsa. Som hon hade läst så många gånger innan. Han skulle inte ringa igen. Och inte hon heller, för den delen. De skulle ha jobbigt för att prata med varandra de kommande tre åren, men sedan förenas på en fest om några år och säga Vi glömmer det där.

Hon visste precis hur det var här. Alltid samma sak. Och snön låg fortfarande stilla på marken alldeles orörd sedan han hade lämnat.
Och alla fikor som skulle fikas, alla nummer som skulle ringas, alla kramar som skulle kramas. Välkommen tillbaka till ingenstans, vi har inte ens låtsats om att du stack. För här är snön alltid vit och stilla och alla väntar på en bekräftelse. Om inte annat så en liten.

Alla de där fallande snöflingorna önskar att de var någon annanstans. Precis som de där pepparkaksgubbarna i lådorna och granbarren som suktar efter att landa på marken en efter en för att sedan torka bort och dö ut, bara för att bli bortbytta av andra deprimerade granbarr året därefter. Alla de glada barnen vet inte bättre än att skratta åt sina nya radiostyrda bilar och sminkdockor. Men egentligen, egentligen längtar de alla bort. Bort från familjens pretentiösa julaftonslöften, bort från strumpan på spiselkransen, bort från köttbullarna och sillsallaten, bort från stress och bort från möda.

Det är menat att vara underbart. Att vakna till vackra sånger på julaftonsmorgon och kliva ner för trappan till änglakör bara för att finna sina föräldrar vid den vackert pyntade julgranen som döljer tusentals klappar. Men ska få allting man önskar sig och man skall inte gråta. Vad du än gör lilla barn, gråt inte när mamma och pappa har ordnat så fint.

Jag vill ha illusionen, inte verkligheten. Jag vill inte bråka om julmat och Kalle. Jag vill inte bråka om tid som inte räcker till. För tiden kommer att räcka till. Vi har hela vårt liv på oss att bråka, så låt oss hissa den vita flaggan på julaftonsmorgon, låt oss fira i frid kära familj. Låt oss leva i vår illusion, åtminstone nu.

När klockan är halv tio, det är torsdag och man har ett stort prov dagen efter så kanske det inte känns som att man kan önska sig något man inte kan få. Det är sant också.

Kärlek. Bara ordet gör oss glada, sådär varma och rosa och mysiga. Ingenting går upp mot att spendera fredagskvällen med någon man älskar, ensamma i soffan med en bra film och en påse grillchips. ”Det var kärlek vid första ögonkastet” är en fras jag får höra oftare än man kan tro. Internetsidor kryllar med reklam för dejtingsajter som vill att man ska träffa den rätta. Mamma pushar på och frågar om man inte snart är giftasfärdig, undrar när hon ska få sina barnbarn. Tv gör dejtingprogram som ”Bonde söker fru” och betalar bröllopet om någon lyckas få napp. I norrland är just ordet ”Kärlek” det vanligaste sökordet på google.

Är det verkligen så viktigt att vara en del av en tvåsamhet? Vad är det som får oss att göra en användare på match.com? Självklart, vår instinkt. Vår vilja att fortplanta oss och se små kopior med mammas näsa och pappas ögon springa omkring runt våra ben. Ingenting konstigt med det. Däremot, vad jag tycker är konstigt är att alla de här tankarna har gjort det nästintill skamligt att vara ensam.

Är man singel och nöjd med sitt liv i dagens samhälle blir man ofta sedd som miserabel, kattägande, alkoholiserad slampa som egentligen bara vill ha ett förhållande men som låtsas att man inte är det för att den breda massan inte ska tycka lika synd om en. På senare dagar har det ju förståss blivit bättre. Tillsammans med serien ”Sex and the city”, som hade premiär i Amerika 1998, tror jag att många människors syn på ensamhet förändrandes till det bättre. Med de fyra singeltjejerna ensamma i den stora staden med karriärerna i full gång och männen som en extra tillgång, var det många som fick inspiration till sitt eget liv. Ändå är det ett faktum att jag som singel fortfarande idag ofta får medlidsamma blickar.

Det finns ingenting skamligt med att vilja ha sitt eget liv och slippa tänka på att alltid komma hem i tid. Ingenting skamligt alls i att vilja gå ut och dansa utan en ring på fingret, att laga mat till en person eller att ensam titta på tv. Det är bara samhället som får oss att tycka synd om varandra, men många människor trivs alldeles utmärkt med att vara ensam, har till och med svårt för att leva med någon annan.

Jag lägger i stället krutet på att tycka synd om de människor som faktiskt lever i ett förhållande, de människor som är förblindade av kärlek till varandra, de människorna som kommer att hamna i ett radhus i förorten med Volvo och barn vid 20 års ålder. Tycker synd om dem för att de inte får uppleva sin ungdom fullt ut. Tycker synd om dem för att deras medelålderskris kommer få dem att lämna man och barn för att åka på turné med något skrikande rockband. Tycker synd om dem och slår ett slag för ensamheten.