This is not what I do.
Den här staden är slut, som en urkramad tvättsvamp. Först fylld med vatten, fylld med möjligheter, för att sedan kramas ur gång på gång tills inte ens en liten droppe lycka finns kvar. Torr, tom, uttryckslös.
Ge mig glittriga nätter någonstans långt borta. Helst längre bort än 40 mil, men så långt är det jag kommer nu. Så långt jag har råd med, så långt det tar för lite lycka. Ge mig högklackade skor, utsläppt hår och sotade ögon i en stad fylld av möjligheter. Ge mig lyckorus och höga skratt på något café. Ge mig Stockholm. Ge mig London. Ge mig Paris. Ge mig New York. Ge mig någonstans där jag passar in. Någonstans som mättar.
Ingen får ju se att han är gift och hon är fri.
Hur kan man älska nån som har älskat någon förut?
-
Russian roulette is not the same without a gun.
If you love me got to know for sure.
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, går jag hellre hem.
I'm not singing gor the future, I'm not dreaming of the past.
Jag tyckte att det var längesedan den här bloggen såg lite hud.
Förr eller senare faller allt.
Jag är ett skal. Ett hårt och tjockt skal som ingen kan bryta sig igenom. Ingenting sårar mig längre, ingenting gör ont, ingenting kan äta upp min insida. För jag har ingen insida. Inte längre.
Mina reaktioner är inövade, mina rörelser likaså. Allting som jag säger är osanning och den som litar på mig straffar sig själv.
Jag har inget varmt hjärta som släpper in, skalet är det enda jag har. Jag behöver ingen närhet eller bekräftelse, för inuti mig finns det inga tankar att bearbeta.
Det finns inte längre något som betyder. Det finns ingen jag vill spendera mina dagar ihop med, det finns ingen jag med flit vill såra bara för att få se gråta. Ni får vara hur många ni vill och vilja precis vad som helst, för mig spelar det ingen roll. Det är skalet som bestämmer. För säger jag nej finns det alltid någon som säger ja eller någon som tar vad den vill ha ändå, utan att ens fråga.
Men jag vet att jag är rädd. Rädd för mina pärlor håller på att ta slut. Och tar pärlorna slut så måste halsbandet knytas ihop, även om det inte är tillräckligt långt. Jag vill inte vara rädd.
You know you're gonna loose it.
Det är då man saknar den personen som alltid ringer, som alltid skrattar åt oväsentliga saker, som alltid tycker att du har rätt, som alltid får dig på gott humör bara genom att prata. Den personen som kysser dig så att benen börjar skaka. Och han är därute för du har träffat honom innan. Du har till och med älskat honom.
Kom inte till mig och säg att allt löser sig och att jag är ung för jag är gammal redan. Jag känner mig som en gammal tant fast jag inte ens är arton år förens om några dagar. För jag har gjort allting jag borde göra. Så kom inte till mig och säg att jag har livet framför mig, för det har jag inte. Jag har livet bakom mig. Ni tror att jag kommer att sluta ha roligt när jag träffar honom, men jag har träffat honom och han förstörde. Så jag fortsätter att ha roligt utan honom. Kanske utan mig själv. Kanske har jag lämnat mig själv någonstans i förra året. Eller kanske för flera år sedan. Jag själv kanske leker häst på gården hos pappa i sexårsåldern. Jag kanske inte finns. Jag vet inte just nu, jag vet ingenting.
Hur kan de tro på evig kärlek, hur kan de tro på den nu?
Jag: Jag tyckte de där servetterna var lite snygga, så.
Mamma: Jaa, de var lite hippa!
Här är jag och mina snygg-lars tavlor som tror att vi är annorlunda. Men jag åt faktiskt på golfkrogen idag, som resten av alla normala herrljungabor. Jag lämnade in min dator på det enda datorserciveföretaget på den 75m långa storgatan och jag gick till handelsbanken innan det stängde klockan tre. Vem lurar jag egentligen?
Bara ta med mig ut ikväll så att jag kan glömma den unkna doften från Gallerians dansgolv, de loppbitna sofforna på Gyllene Kärven. Jag vill glömma min ångest över kullerstensgatorna, slippa se stubbrace i arboga. Bara ta med mig ut så jag får glömma, andas, kyssas, dansa. Låt mina fötter röra på sig, låt min hjärna få drömma. Om än bara för ett litet tag.
Jag är så trött på alla mail och koder.
Det är så lätt att fantisera.-
-
It's a good thing tears never show in the pouring rain.
This is so going in my blog!
Nothing's better than being naked and alone.
Så det är ingen fara att jag är ensam och så, för jag hinner inte tänka på något ändå, i alla fall inte något som gör mig ledsen. Jag bara flyter med, tänka kanske man hinner med någon annan gång. Om man vill, för jag vill inte. För både du och jag vet att jag egentligen inte heller gör de saker jag borde göra på helgen, lika lite som jag gör dem på vardagen. Det slutar ändå med att man ligger naken i sin säng, med en kopp thé eller ett glas rödvin om man vill festa till det lite. Det slutar ändå med att man tänker. Och allt det där som man tror inte spelar någon roll, gör det nu. Allt det där som man kämpar för att glömma, det minns man nu. För huden är så tunn. Och det är lätt att låta bli att andas. Det är svårt att sätta på sig kläder när man är naken. Det är svårt att verka glad när man är ledsen.
I gotta feeling, that tonight's gonna be a good night.
Ikväll kommer att bli storslagen. I kväll kommer att bli alldeles speciellt och ikväll kommer det att hända någonting fantastiskt. Jag bara känner det på mig. Imorgon bitti kommer jag att vara en annan människa, jag kommer att ha lärt mig något nytt och viktigt och jag kommer att vakna upp och, kanske inte veta om det riktigt då, men efter fem år kommer jag att komma ihåg den här kvällen som kvällen som ändrade allt. Fan vad underbart, men ändå inte. Jag tror nog bara att jag ska låten kvällen ändra litegrann på mig. Men ändå, imorgon kommer jag att ha förlorat tusentals hjärnceller men ha vunnit flera erfarenheter. I like it. Jag är sjukt taggad på party.
Annie-mal, är sjukt tacksam för att du aldrig bangar en världsomvändande fest.
Girl you're out of your mind, you're my partner in crime.
So here we are now, and I can't stop from crying Lily.
Jag minns hur jag ville krypa under ditt skinn. Jag kunde sitta en hel dag och lukta på dig, jag blev glad om jag fick vika dina kläder. Mina ben blev alltid skakiga när du kysste mig och jag tittade hellre på dig än något annat. Det har varit över länge nu men jag vill fortfarande inget hellre än att vara nära dig.
Jag bara låtsas att jag klarar av det här, men jag tror faktiskt inte att jag gör det längre.
Jag har åkt så många varv, men det är alltid lika svart.
Hösten är här igen. Du vet att jag inte fixar hösten, det blir för mycket och bägaren kokar över när jag tänker för mycket. Jag försöker att tänka positivt och vilja vara med, men i mitt huvud pumpar alldeles för mycket elaka tankar. Jag saknar och älskar och hatar och önskar och vädjar men det räcker inte på hösten. Då dör allting så fort. Det som var färgglatt blir grått och brunt och fult och det som var roligt blir en rutin och det som var tråkigt blir outhärdligt. Det som vi kunde leva ut de varma sommardagarna blir nu instängt och fruktansvärt.
Jag kanske har det bättre än andra, det är jag nästan helt säker på. Men hösten funkar inte för mig.
Bara ta en fika med mig, kanske ring någongång ibland eller bara skicka en länk som handlar om oss. Det är ynkligt att erkänna, men jag behöver din hjälp nu. Innan allt faller behöver jag din röst i mitt öra.
Väntar på bussen, väntar på helgen, väntar på livet. Det har jag gjort i tjugo år.
Det spelar ingen roll, för jag vet att du inte bryr dig. Då kanske det inte gör något om jag inte heller gör något? Om jag bara ligger här på min säng och bara tänker. Utan att bli upptäckt, utan att finnas till. Åtminstone låtsas för ett tag. Tills jag måste gå till skolan igen, ungefär. Eller börja sälja dammsugare, som jag faktiskt gör for a living. Fast jag kanske inte behöver bry mig om mitt levebröd heller, om jag bara ska ligga i sängen hela dagarna. Hyran då.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Det är inte så mycket jag kräver. Verkligen. Bara att du ska bry dig en liten bit.
It's been hurting all the way with you, Joanna.
Det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö.
Så många gånger som jag har lovat mig själv en ändring. Så många gånger som jag har ljugit när jag sagt att jag faktiskt ändrat mig, så många gånger jag har lärt mig en läxa.
Men vad betyder egentligen mina löften? Det är bara ord som slipper ur min mun, bara oigenkännliga fraser som jag tänker högt. Andra skulle kalla det ingenting. Andra är de som inte vet att jag sitter hemma i mitt fönster och gråter över att jag misslyckas gång på gång. Andra är de som jag inte bryr mig om.
Men jag har ännu en gång misslyckats. Kanske är det bara mig det drabbar, kanske kommer jag alltid att få leva med att inte kunna klara mig helt ensam fullt ut. Kanske är det bara så att jag ska misslyckas. Att jag är dömd till det. Jag kan leva med det, det är okej. Jag blir bara lite besviken då och då.
Jag tänker spara lite sommar i burkar, så att jag kan plocka fram det sen på hösten när november är för mörk. Så att jag kan få lukta och känna och leva lite. När jag behöver det som bäst bland alla förmultnande löv. När strandpromenaden är tom. För jag kände kyla i morse. Halsduk-tumvante-mössa-kyla kände jag, och det betyder bara dåligt. Det betyder att alla spår av sommarängar försvinner. Som de redan har gjort. Men jag saknar det. Verkligen. För i höst är jag ensam.
Ps. Jag saknar Karin.
