biografiskt

Ödet skrattar mig i ansiktet.
Mina damer och herrar, jag har medvetet låtit min älskade bästa vän och följeslagare, min lilla nyckelpiga och själsfrände, min dator, ligga ensam på min säng i Herrljunga.
Anledning: Den var för tung att bära.
Än så länge är det måndag kväll, alså ungefär 5 dagar och 10 timmar tills jag återigen får se min bästizZz, och jag längtar hjärtat ur mig. Hur kunde jag vara så urbota dum? är den ständiga frågan.
Vem ska nu vyssja mig till sömns?

Vilket skratt!
Jag hade aldrig hört Josephina skratta förut - och det skrattet!
Det var inte vårbäck, det var en snölavin som rev med sig allt och jag hamnade underst och låg där och var kvävd tills Johans drog fram mig för han ville ha sin keps. Josephina var redan på väg ut med de andra tjejerna, Johan och jag blev stående och såg efter henne båda två.
Så möttes våra ögon och en kort sekund kunde jag läsa hans tankar och han mina, vi såg rakt in i varandra.
Vilken tjej! sa vi, men ingen av oss yttrade ett ord.
Så drog Johan kepsen tillrätta på skallen och jag stoppade yllemössan i fickan och trillade ut på rast.
Johans ögon är blå, stora och blå med blåtonade vitor, som blåbärsmjölk. Det hade jag heller aldrig tänkt på förut.

I lampan över mitt köksbord har Emilia hängt upp utklippta hjärtan i röd papp. Vi var på lagerhaus idag, tidigt på morgonen efter frukost på mcdonalds. Jag ville köpa allt med hjärtan på. Iskuber formade som hjärtan, handdukar med hjärtan på, hjärtformade bakredskap som decilitermått och ugnssäkra formar och skedar och sugrör och rosa glas. Allt var format som hjärtan. Det känns som att hela jag är format som ett rosa hjärta. Fast det är jag ju inte, tyvärr. Men jag skulle inte haft något emot det. Jag kanske börjar bli lite för gammal för att tycka att hjärtpasta är sött? Blir man någonsin för gammal för hjärtpasta? Blir man någonsin för gammal för hjärtan? Blir man någonsin för gammal för kärlek? Vad händer när man är 56? Går livet på slentrian då? Oavsett hur kär och galen jag är nu, hur blir livet om 43 år? Kommer man tänka tillbaka och ångra sig för att man skaffade barn för tidigt, eller att man inte doppade fötterna i stilla havet?
Jag har drömmar, massor av saker jag vill göra i mitt liv. Saker som jag har velat göra så länge att jag inte minns hur länge. Saker jag inte tänker ge upp för något i världen. Jag tänker inte ångra mig när jag är 63, när allting är försent och ungdomen är slut. Jag tänker se saker, uppleva världens hörn och kulturer och leva ett liv, och det ska inget få hindra mig ifrån.
Men nu är jag ung och har slät hy och oavsett hur mycket jag provar mammas anti-rynk-kräm så gör det ingen skillnad, jag blir inte slätare för det. Och jag tycker om att leva dessa dagar. Och när hjärtanen över köksbordet reflekterar ljuset utifrån fönstret, så vet jag att jag har tid på mig. Ett helt liv. 

Igår var jag med mina små barn på en ödelagd trädgård och plockade vintervissnade blommor. Det finns något som heter önskevivor. De är nåstan som gullvivor och nästan som maskrosor och lite som torkade träd. Önskevivor är som allt men ändå något alldeles unikt. Det är nämnligen såhär att drar man av en av blommorna önskevivan så får man önska precis vad man vill. Men vemsomhelst kan inte gå och plocka önskevivor, man måste få den av ett barn. Annars slår inte önskningen in. Och så får man aldrig säga vad man önskar sig, det får man aldrig göra på vilket sätt man än önskar sig. Om det är genom en fallande stjärna eller en önskeviva. Om man säger vad man önskar sig slår önskningen inte in.
Jag önskar mig alltid samma sak, och än så länge har mina önskningar alltid slagit in. Så därför är jag alltid väldigt noga med att inte avslöja vad jag önskar mig. Och det finns nog inte en vuxen människa som tror på det mer än jag. Det spelar egentligen ingen roll vad man önskar sig. En stor kärlek, ett eget liv, att äntligen få dricka sin favoritdryck igen, en blöt puss av sina syskon, pengar, en gungställning, en egen häst eller fred på jorden. Ingen önskning är för stor eller för liten, alla önskningar spelar roll. Och jag skattar mig lycklig att jag har två små ungar som hela tiden ger mig chansen att önska mig nya saker. Och ungar som brottar ner mig och hotar mig med svinkoppor. Väldens sötaste ungar, och jag skulle aldrig någonsin önska mig än dom.

Jag tänker på kort som spelar ja må han leva och som det står grattis på 10års dagen i. Baby, Grattis!

Jag håller på att göra olagliga saker med vår bästa vän piratbukten. Första säsongen av greek är i mina händer (nej kanske inte bokstavligt talat i mina händer, men nästan) om (hör och häpna fuckers) en dag och nio timmar! Jag som tänkte luta mig tillbaka med datorn i knät och njuta av för många avsnitt highschool-humor från America. Men inte idag, tyvärr. Det kanske var förutbestämt att det skulle ta så lång tid så att jag istället ska orka parvla mig ur sängen, sminka mig, ta på mig lite kläder och gå ut och roa mig. Kanske kan det vara så (om man tror på ödet) att jag träffar någon underbar ny människa ute idag som jag absolut inte hade trott att jag skulle träffa. Kanske den där jultidningsförsäljaren som olyckligtvis inte hälsade på igår, eller en trevlig manlig gympalärare? You never know. Det är väl det som jag egentligen tycker är så skönt med att inte veta. Tänk om man skulle kunna se in i framtiden, då skulle det ju inte vara spännande, för då hade jag ju redan vetat för två timmar sedan att Greek inte skulle vara färdig till ikväll och då hade jag ju börjat ladda ner den tidigare och då hade jag suttit hemma ikväll och kanske missat jultidningsförsäljaren ute på stan? Då hade det inte varit ett spel om kärlek och inte visa för mycket känslor, för då hade jag redan vetat vad som gick hem och hur jag skulle göra för att få det jag vill ha. Det är ödets nyck, och jag trvis ganska bra med att inte veta. Allt blir så mycket mer spännande. Så istället för att sitta hemma och vänta i en dag och nio timmar ger jag mig än en gång ut för att pröva lyckan på Båstads gator, denna gången ligger residens á Jessica på kartan. Och jag tror att ödet sitter inne på en alldeles underbart vanlig lördagskväll med några vänner och en bra, alldeles lagom töntig film.

Jag kom precis hem ifrån Friskis och Svettis. Fattar ni, i hela mitt 17åriga liv har jag aldrig satt min fot på ett gympapass! Men nu, nytt år och nya möjligheter som det är, följde jag med min käre vän och sambo Rebecka till ett studsigt pass på Drivan i Båstad. Det var nytt, stapplande, fel, jobbigt och riktigt pinsamt, som alltid första gången. Men ändå riktigt givande, som alltid första gången. Tänker nog fortsätta med det ett tag till, ganska länge. Jag, Rebecka och 25 stycken medelålders kvinnor.

Det nya året har än så länge fått mig att inse en hel del. Till exempel min vistelse i hembyn har fått mig att förstå att jag faktiskt inte pratar rikssvenska, som jag alltid har trott. Idag bakade jag och mamma bullar och när jag skulle fråga om vi skulle pensla bullarna med ägg och pärlsocker sa jag ( hör och häpna ): Vi sa la penschla bullarna åckså allä? Sen krokade jag arm med mor min och dansade bonnatvest med Eddie Meduza.

Jag sammanfattar ändå tvåtusenåtta som en underbart år, med motiveringen att det aldrig riktigt blir som man tänkt sig, men i vilket fall som helst, så slutar alting lyckligt. Och livet år inte slut än, men det är året. 

Jag har bestämt mig för att vara snäll i år. Kallade det nyårslöfte, kalla det vad du vill. Men vi kan väl konstatera att jag inte har varit just snäll det senaste året. Kanske inte något år i hela mitt liv. Det borde varit jag som fick det där priset för elakaste människan i klass 9f på altorpsskolan. Det borde varit jag, även om jag inte gick i 9f utan 9b. Så alla ni som någonsin känt er kränkta av Elin, alla ni som jag någonsin sagt dumma saker till, alla ni som jag inte har lagt märke till, alla er jag bara säger hej till och inget annat.
I år ska ni få upprättelse! För Elin ska bli snäll. I år ska ni bara få slå och slå på mig och jag ska stänga min mun och bara säga snälla saker. För jag ångrar faktiskt alla elaka saker jag gör, när jag sitter hemma ensam i min säng. Då gråter jag. Och i år ska ni aldrig mer behöva gråta över mig eller någonting jag sagt eller gjort. I år är det er tur.

Och allt har gått så fort och snart är vi åttio och sitter på ålderdomshemmet som de där vi praktiserade för, snar är det vår tur. Men det slutar alltid lyckligt.