biografiskt

Det var inte så här det skulle bli. Kanske finns det en anledning till att jag blev utnämnd till årets dramaqueen. Vi är så bra ihop, vi är perfekta för varandra. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag det. Och jag tycker så mycket om dig, jag vill ha dig omkring mig hela tiden. Och jag vill att du bara ska bekräfta, bara vara allt det där jag behöver, bara göra mig sådär lycklig och bara hålla om mig och bara sova bredvid mig och kanske tycka om mig lite? Kanske lika mycket som jag tycker om dig? Och jag vet att det kommer att bli bra, right? För du är det jag önskar mig. 

Jag tänker på kort som spelar ja må han leva och som det står grattis på 10års dagen i. Baby, Grattis!

Jag håller på att göra olagliga saker med vår bästa vän piratbukten. Första säsongen av greek är i mina händer (nej kanske inte bokstavligt talat i mina händer, men nästan) om (hör och häpna fuckers) en dag och nio timmar! Jag som tänkte luta mig tillbaka med datorn i knät och njuta av för många avsnitt highschool-humor från America. Men inte idag, tyvärr. Det kanske var förutbestämt att det skulle ta så lång tid så att jag istället ska orka parvla mig ur sängen, sminka mig, ta på mig lite kläder och gå ut och roa mig. Kanske kan det vara så (om man tror på ödet) att jag träffar någon underbar ny människa ute idag som jag absolut inte hade trott att jag skulle träffa. Kanske den där jultidningsförsäljaren som olyckligtvis inte hälsade på igår, eller en trevlig manlig gympalärare? You never know. Det är väl det som jag egentligen tycker är så skönt med att inte veta. Tänk om man skulle kunna se in i framtiden, då skulle det ju inte vara spännande, för då hade jag ju redan vetat för två timmar sedan att Greek inte skulle vara färdig till ikväll och då hade jag ju börjat ladda ner den tidigare och då hade jag suttit hemma ikväll och kanske missat jultidningsförsäljaren ute på stan? Då hade det inte varit ett spel om kärlek och inte visa för mycket känslor, för då hade jag redan vetat vad som gick hem och hur jag skulle göra för att få det jag vill ha. Det är ödets nyck, och jag trvis ganska bra med att inte veta. Allt blir så mycket mer spännande. Så istället för att sitta hemma och vänta i en dag och nio timmar ger jag mig än en gång ut för att pröva lyckan på Båstads gator, denna gången ligger residens á Jessica på kartan. Och jag tror att ödet sitter inne på en alldeles underbart vanlig lördagskväll med några vänner och en bra, alldeles lagom töntig film.

Jag kom precis hem ifrån Friskis och Svettis. Fattar ni, i hela mitt 17åriga liv har jag aldrig satt min fot på ett gympapass! Men nu, nytt år och nya möjligheter som det är, följde jag med min käre vän och sambo Rebecka till ett studsigt pass på Drivan i Båstad. Det var nytt, stapplande, fel, jobbigt och riktigt pinsamt, som alltid första gången. Men ändå riktigt givande, som alltid första gången. Tänker nog fortsätta med det ett tag till, ganska länge. Jag, Rebecka och 25 stycken medelålders kvinnor.

Nu behöver jag trösten som jag brukar få, men nu kan ingen trösta mig. Ingen är tillgänglig fast jag inte ens har försökt att höra av mig. Och jag tror att ni hade varit tillgängliga om jag hade ringt. Men jag behöver er som ringer till mig och pratar om era problem, så att jag slipper tänka på mina.
Havet är ju så nära, du lever i ett industriland som inte behöver snåla på resurserna, ditt liv går bra, dina vänner är snälla mot dig och även om du en gång somnade när du såg matrix på bio så har det inte orsakat oförglömliga skador. 
Men jag behöver verkligen din mage nu som jag kan lägga mitt huvud på medans du berättar någonting som jag egentligen inte lyssnar på. Nu behöver jag det. Och alla andra nätter då jag inte kan göra någonting själv.
Händig har jag hört, duktig, familjär, trevlig, glad, utåtriktad, bra för barnen.
Allt det där rämnar på natten, allt det rämnar vid ungefär den tiden som jag behöver dig på natten. Du som plåstrar om mina sår och slickar bort mina tårar och dram mig upp ifrån badrumsmattan för att jag egentligen inte borde ligga där. Jag behöver dig. Jag älskar dig. 

I loved you first.

Det är som en tom flaska vin eller vitlökssmak i munnen. Det är som röksug, när man inte vet om att mjölken är sur innan man dricker den, Ipren som inte verkar, att få ett brev hem i brevlådan med sitt namn på och allt det innehåller är försäkringspremier, när kylskåpet luktar illa, när du har glömt jackan i skolan, när det är nätproblem i din telefon. Det är som när grannen snor din tidning eller när blommorna vissnar för att du glömmer vattna dem. Det är som ett svek, som elaka ord, som luften som gör en ensam människa. Utan dig är det så. Och det låter deprimerande men det är ju bara småsaker, eller hur?

Men sommarängen jag vill ha, den kommer. Jag vet att den kommer. Snart nu. De nyplockade smultronen, den egna sommarstugan som luktar sådär speciellt och som man alltid måste utforska och upp i bergen för att se om dammen fortfarande är kvar. Kärleksbrev, jordgubbstårta, en riktig vän, viktiga papper som spelar så himla stor roll för dig, lyckopennan man alltid har med på proven, överraskningskalas, en hundvalp. Hålla hand eller bara se en film tillsammans. Nu kommer det snart. Och jag kunde inte längta mindre.

Beneath the sheets of paper lies my truth.

Det nya året har än så länge fått mig att inse en hel del. Till exempel min vistelse i hembyn har fått mig att förstå att jag faktiskt inte pratar rikssvenska, som jag alltid har trott. Idag bakade jag och mamma bullar och när jag skulle fråga om vi skulle pensla bullarna med ägg och pärlsocker sa jag ( hör och häpna ): Vi sa la penschla bullarna åckså allä? Sen krokade jag arm med mor min och dansade bonnatvest med Eddie Meduza.

Jag sammanfattar ändå tvåtusenåtta som en underbart år, med motiveringen att det aldrig riktigt blir som man tänkt sig, men i vilket fall som helst, så slutar alting lyckligt. Och livet år inte slut än, men det är året. 

Jag har bestämt mig för att vara snäll i år. Kallade det nyårslöfte, kalla det vad du vill. Men vi kan väl konstatera att jag inte har varit just snäll det senaste året. Kanske inte något år i hela mitt liv. Det borde varit jag som fick det där priset för elakaste människan i klass 9f på altorpsskolan. Det borde varit jag, även om jag inte gick i 9f utan 9b. Så alla ni som någonsin känt er kränkta av Elin, alla ni som jag någonsin sagt dumma saker till, alla ni som jag inte har lagt märke till, alla er jag bara säger hej till och inget annat.
I år ska ni få upprättelse! För Elin ska bli snäll. I år ska ni bara få slå och slå på mig och jag ska stänga min mun och bara säga snälla saker. För jag ångrar faktiskt alla elaka saker jag gör, när jag sitter hemma ensam i min säng. Då gråter jag. Och i år ska ni aldrig mer behöva gråta över mig eller någonting jag sagt eller gjort. I år är det er tur.

Och allt har gått så fort och snart är vi åttio och sitter på ålderdomshemmet som de där vi praktiserade för, snar är det vår tur. Men det slutar alltid lyckligt.

saknad, abstinens, kärlek.

Jag försöker att inte tänka på det, men det äter upp mig.

Jag minns inte ens vad vi pratade om, och det var knappt en halvtimme sedan vi lade på. Och jag blir inte mätt. För jag vill ha mer och mer, som ett beroende. Som vad som helst, som cigaretter. Efter ett tag räcker inte en om dagen, efter ett tag får man abstinens om man inte får fem om dagen, och sen blir det värre. Så är det med mig nu och jag vill bara ha mer av dig.

Ibland inbillar jag mig att jag inte alls är fast. Då kan jag helt allvarligt tro det ett bra tag. Tills jag hör din röst igen.

Jag tror inte det här är hälsosamt, att jag pendlar mellan mina egna känslor. Ibland vill jag och ibland vill jag för mycket.

slå mitt nummer.

Det är som när man ligger där på badrumsmattan naken och bara längtar tills hjärtat brister. Efter lite bekräftelse, efter ett telefonsamtal, efter en kyss, efter en medhållande blick, efter lite, lite kärlek. Inte så att det syns, bara den där lilla dosen man blir beroende av.

En obetydande, ung kvinnokropp naken på badrumsmattan är ingenting för världen, är ingenting alls. Men hjärtat dunkar fortfarande lika hårt. Oavsett hur obetydlig jag är så dunkar mitt hjärta lika hårt som andras. Det spelar ingen roll om jag spyr ut mina känslor över julduken på bordet, om jag gråter mig till sömns varenda natt eller om jag vägrar gå till skolan för att jag förtärs inombords, för mitt hjärta dunkar fortfarande lika hårt. Slå mitt nummer.